Tillbaka Read Runeberg

Anteckningar om svenska qvinnor

Originalsida 46
Originalsida 46
Originalsida 46
Originalsida 47
46–47

Sida 46

Blenda

återkomma, ville de fördrifva några stunder under glädtigt samspråk med de danske krigsmännen, som ingalunda skulle ångra det omak de gjort sig, enär man hade fullt upp med mat och dryck att undfägna dem med.

Detta lät ju ytterst lockande för danskarne, som länge lidit af krigets försakelser och strapatser; ty de hade redan för flera dagar sedan förtärt det sista af de i Småland med våld tagna förråden. De logo i skägget åt de “karlgalna qvinnorna“, som de kallade dem, men lofvade dock med mycken vänlighet, att hörsamma deras godhetsfulla inbjudning.

Och så bröto danskarne upp och i spetsen för dem den nyvalde konungen. Men då de anlände till den betecknade platsen sågo de ingen enda menniska der, ty qvinnorna hade gömt sig i den närbelägna skogen. “Stor sak i käringarna!“ sade de då sins emellan, “de komma nog fram sedan.“ Och nu kastade de sig med hungriga vargars glupskhet öfver den tillredda maten och sparade icke heller de bukiga öltunnorna. Kungen sjelf och hans höfvidsman voro ytterst upprymda, och så voro äfven soldaterna.

Ändtligen blefvo dock gästerna litet tunga på maten och deras i skogen gömda värdinnor lurade blott på det ögonblick, då de skulle få rycka fram med den sista trakteringen. Den ena dansken efter den andra somnade af och snart var af hela den talrika hären ingen enda vaken.

Som de nu lågo der, i största oordning strödda öfver fältet, djupt insomnade, väldigt snarkande och utan vapen, ty dem hade de straxt före måltiden lagt ifrån sig, smögo sig qvinnorna i ett nu fram ur skogen, öfverföllo och slagtade dem, på det jämmerligaste sätt, så väl konungen, som hela hären, hvaraf blott en enda man undkom, som kunde förtälja om de andras öde.

Härmed var dock icke allt vunnet; ty väl var hufvudhären slagen, men en afdelning deraf fanns ännu, som, afsöndrad från de öfriga, nu som bäst, under nattens mörker, härjade och plundrade i byarne mellan Åsnen och Salen. Detta visste Blenda och hon beslöt att förgöra äfven dessa fiender. Hon meddelade sitt förslag åt qvinnorna, hvilka, segerdruckna som de voro efter den nyss utförda blodiga bragden, gerna samtyckte till detsamma.

Blenda fördelade således sin här i tre lika afdelningar och satte två bland de raskaste flickorna, Ramborg och Sigrid, till anförarinnor för de två, under det hon sjelf anförde den tredje. Och så begåfvo de sig å väg, tidigt i daggryningen, för att öfverraska fienden, som icke var så långt derifrån.

För att dock icke i förtid väcka uppmärksamhet gjorde de alldeles så som det berättas i sagan, om Macbeth, de buro framför ansigtet hvar sin stor granruska, så att det såg ut, som om en skog hade kommit vandrande.

Äfven detta företag lyckades. Danskarne hade nyss lagt sig att sofva och som de visste, att inga svenska män funnos der, af hvilka de behöfde frukta en öfverrumpling, hade de ej någon utpost, som kunde varna dem. Qvinnohären rusade således öfver dem från tre olika håll och dödade dem, samt och synnerliga, innan de hunno sätta sig till motvärn. Anföraren, som hette Baste Stark, blef af segervinnerskorna begrafven och hans graf, nära Ströby gärde, visas ännu i dag, under namn af Baste hög; men med de andra liken gjorde man sig intet besvär, utan lät dem ligga der, till korpars och andra djurs byte, strödda öfver slätten, såsom de lågo, hvaraf den närbelägna byn sedan fick namnet Ströby och heter så ännu i dag.

Nu först var segren fullständigt vunnen och aldrig har väl någon general återvändt från striden mer stolt och glad, än den unga Blenda, i spetsen för sin qvinnohär. Hon påstås då hafva ridit på en hvit häst, iklädd en fjäderprydd hjelm och med en dyrbar sköld samt ett dito svärd, hvilket alltsammans hade tillhört den fallne danske konungen. Der fanns ej i hela skaran en enda qvinna, som ej halft dignade under bördan af vapen, kläder och dyrbarheter, ty man hade helt och hållet utplundrat de fallna fienderna. Derjemte medfördes en stor mängd hästar, ett byte, som ej var att förakta.

När då de tappra qvinnorna kommo öfver Helge å till en helt annan trakt af Bråvalla hed, slogo de läger och rastade i flera dagar, hvarunder de anställde offer åt sina gudar; ty händelsen timade långt före christendomens införande.

Hur stor blef ej, vid återkomsten från

Källa: Project Runeberg · ·