Sida 100
Ostfriesland räckte i flera månader. Fest följde på fest: den ena glada tillställningen följde på den andra; -- det var, som om det svenska hofvet hade varit betaget af ett slags yrsel.
Många unga och sköna damer funnos vid Gustafs hof, men stjernan bland dem alla var den blonda, blåögda, smärta Cecilia, sin fars ögonfägnad och stolthet, hans mest älskade, hans afgudade, förklemade dotter. Naturen tycktes på henne hafva slösat allt hvad som kan göra ett menniskobarn lyckligt, beundradt och -- afundadt. Hon kallades, säger den gamla krönikan, “den skönaste af sitt kön“. Till hennes lof strängade skalderna sina harpor, för hennes fot ströddes hyllningens mest yppiga blommor, för henne tändes det fina smickrets mest berusande rökverk.
Den sediga och förståndiga prinsessan Catharinas brudgum, grefve Edzard af Ostfriesland, var, då han hitkom för att fira sin förmälning, åtföljd af sin yngre broder, grefve Johan, en prins med de rikaste naturgåfvor och de mest lysande företräden. Han syntes liksom skapad för Cecilia och så väl vid hofvet, som annorstädes inom riket, gissades och hviskades, att de skulle bli ett par. De uppsökte ständigt hvarandra, dansade ofta tillsammans och älskade hvarandra ömsesidigt, med en ungdomlig häftighet, som de ej ens brydde sig om att förhemliga; ty de voro båda lika lättsinniga och tanklösa, som de voro lika i skönhet och snille, i känslor och tycken, samt i ålder: han tjugotvå, hon knappast nitton år.
Ändtligen nalkades den dag, då de nyförmälda skulle lemna Sverige och Cecilia, liksom vaknad ur en dröm, började att deröfver bittert sörja. Hon skyllde på den djupa bedröfvelsen öfver, att nödgas skiljas från sin mest älskade syster och förtroligaste vän Catharina, men der låg allt också en annan och kanske ändå djupare sorg till grund för hennes många tårar.
Då väcktes hos prinsessan Catharina den olyckliga idén, att bedja gamle kung Gustaf, att, till förlängande af systrarnas sammanvaro, Cecilia skulle få åtfölja de nyförmälda på resan, hvarunder de skulle komma att gästa i många af de förnämsta adelsgårdarne. -- Den eljest så vise och klarseende Gustaf hade ingenting märkt, anade ingenting och -- gaf sitt samtycke.
De reste således: grefve Edzard med sin unga gemål, sin bror, sina från Ostfriesland medförda herrar, de damer och herrar, som voro utsedda, att till hennes nya fosterland beledsaga prinsessan Catharina, samt prinsessan Cecilia, kronprinsen Erik och hertig Magnus, jemte ett urval af personer från deras hof och bland deras uppvaktning. Äfven ett stort antal tjenare och tjenarinnor medföljde. Resetåget var således både lysande och talrikt.
Man vet, att Wasahuset var beslägtadt med en hel hop familjer af Sveriges då så furstligt rika och mäktiga adel, och hos alla dessa, äfvensom hos alla andra, hvilka bodde nära den väg resetåget tog, och som egde nog rang och anseende, för att kunna inbjuda dem, skulle de rasta och gästa. Först en hel månad efter det de lemnade Stockholm anlände de till Wadstena slott, hvars egare, hertig Magnus, hade förbehållit sig att under någon tid få vara deras värd. -- Vi närma oss här till den sorgliga händelse, som gjorde ett så tvärt, för att icke säga snöpligt slut på all glädje.
Johans och Cecilias kärlek hade tilltagit i häftighet; den höll sig, beklagligen, icke längre inom gränsorna för det tillbörliga. Icke nöjda med, att hela dagen stundligen se och språka med hvarandra, tillställde de äfven nattliga möten. -- Soldaterna, som gingo vakt omkring slottet, sågo, en och annan gång, en karl smyga på en stege upp till prinsessan Cecilias fönster, och det under det aldra djupaste mörkret. De berättade detta för hvarandra, och då vakten ofta ombyttes var det alltför många, som fingo se den smygande skepnaden.
Ryktet härom kom kring hela den lilla staden Wadstena och så slutligen för den obetänksamme och uppbrusande prins Eriks öron. Ursinnig öfver sin systers kränkta ära andades han idel hämnd mot hennes förförare och betänkte icke, att just denna hämnd skulle göra saken ohjelplig. Han gick till råds med sin halfbroder, den sjuttonårige Magnus, hvilken, obeslutsam och tafatt, som han alltid var, utgjorde långt ifrån någon passande rådgifvare. Åt sin syster Catharina sade de ingenting: hon, den förnuftiga och sansade, hade kanske kunnat från de olyckliga älskande afvända den dem hotande störtskuren.
