Sida 101
En natt, snart derefter, var den fatala stegen åter utanför prinsessans fönster: den borttogs, på Eriks befallning, och han ville sjelf rusa in i rummet, för att öfverraska de brottsliga. Men, som hans oräsonliga häftighet redan då var känd, fruktade hans omgifning, att ett mord -- kanske två -- här kunde bli begånget, och öfvertalade honom att låta någon annan i stället inträda. -- Det var Carl de Mornay, som, i spetsen för några andra herrar, bröt upp dörren till rummet, störtade in, tog den stackars unge prinsen och släpade honom ut till kronprinsen, hvilken befallde, att han skulle genast nedföras i slottets djupaste fängelsehvalf. Dagen derpå hade Erik den med grymhet förenade galenskapen, att skicka Johan af Ostfriesland fängslad genom hela landet, upp till Stockholm, till den gamle konung Gustaf. Fångbevakningen medförde äfven en skriftlig berättelse om hela förloppet.
Cecilia blef icke fängslad och intet kroppsligt ondt tillfogades henne; men det straff, som drabbade henne, måtte dock hafva varit ganska hårdt, nemligen brödernas föraktfulla förebråelser, systrarnas tårar, hoffolkets tvätydiga miner och -- värst af allt -- den hjertslitande synen, att se tårar från den store, ädle, mot grafven böjde faderns ögon trilla ned i hans snöhvita skägg, tårar, dem hon visste sig hafva genom sitt lättsinne utpressat. Dessutom var hon ju brännmärkt inför hela Europa, ty vidt omkring flög ryktet om den skandalösa händelsen. -- Och då man härtill fogar den ångest hon måste utstå för honom, som hon kär hade, så tycks det väl, att allt detta sammanlagdt bordt för framtiden göra henne klok och förnuftig.
Catharina och Edzard, utom sig af bestörtning och förtviflan öfver hvad som händt, fortsatte icke sin resa, utan vände om från Wadstena, för att åter begifva sig till Stockholm. Deras afsigt var, att hos kung Gustaf anhålla om tillgift för Johan och få honom med sig hem till hans mor, hvars afgud han var. Deras resa hejdades dock, mot förmodan, vid Westerås, der de på den gamle kungens befallning blefvo insatte, att tills vidare på slottet förvaras.
Det unga fursteparet kunde icke nog förvånas öfver denna medfart. Hvad hade de väl gjort, för att förtjena den? -- Deras fängelsetid blef dock icke lång; ty snart fann väl den vredgade kungen, att icke de hade någon del i olyckan.
Fåfänga voro bådas knäfall och böner om nåd för den unge prinsen. Gustaf var och förblef obeveklig. Han sade sig vara trefaldt förolämpad: såsom far, såsom konung och såsom värd. Det var fråga om att till lifvet straffa den brottslige prinsen.
Men nu vaknade i Eriks bröst en bitter, ehuru alltför sen ånger öfver hans olycksaliga förhastande. Han insåg ändtligen hur grymt han handlat, då han öfverantvardat en ung, älskvärd, hoppfull och till all jordisk lycka ämnad fursteson åt en grym och skändlig död, för något, som visserligen var ett brott, men som af Johans ungdom och af lättsinnet hos hans kärleks föremål dock till en stor del borde kunna ursäktas.
Värst af allt var, att Erik hade genom sin obetänksamhet så ohjelpligen förstört sin sköna systers rykte, denna Cecilias, för hvilken han hittills varit så svag, ty henne älskade han mer, än någon af de andra syskonen. -- Till upphjelpande af all denna villervalla tillgrep nu thronarfvingen ett medel, som af både samtid och efterverld blifvit betraktadt såsom skäligen enfaldigt. Han lät nemligen, så väl muntligen som skriftligen, utsprida, att prinsen af Ostfriesland hade gjort sina nattliga besök icke hos prinsessan, utan hos någon af kammarjungfrurna. Äfven lät han öfver sin syster slå en skådepenning, som på åtsidan hade hennes bröstbild och på frånsidan Susanna i badet, hvilket skulle betyda så mycket som att Cecilia var, i likhet med denna Bibelns skönhet, oskyldigt förtalad. -- Till yttermera visso utgick från regeringen ett bud, att den, eller de, som med ringaste ord af klander eller vanvördnad förolämpade den oskyldigt belackade konungadottern, hvilken var ren som snö, skulle straffas med fängelse, eller böter, alltefter beskaffenheten af de fällda yttrandena. -- Gamla handlingar finnas ännu, som utvisa, ej blott, att en sådan förordning blifvit utfärdad, utan ock att den blifvit på åtskilliga personer tillämpad.
Emellertid hade Johans moder, enkegrefvinnan af Ostfriesland, förtviflad öfver sin mest
