Sida 102
älskade sons olycka och den fara till lifvet, som hotade honom, icke blott sjelf skrifvit till konung Gustaf af Sverige, utan äfven uppmanat en hop tyska furstar att skrifva och lägga sig ut för Johan. Den gamle Wasa, bevekt af dessa böner, kanske ock sjelf utledsen på hela affärn, sade sig vara långt ifrån att vilja utgjuta den tyske prinsens unga blod. Han släppte honom således ut ur fängelset, med tillsägelse att genast resa, en tillsägelse, som Johan ej lät två gånger för sig upprepa.
Historien berättar, i sammanhang härmed, att grefve Johan af Ostfriesland aldrig förmälde sig, att han, alltifrån den olycksaliga bröllopsfärden, aldrig kunde fördraga åsynen af qvinnor, att han förde ett från hela verlden afsöndradt lif, egnadt åt idel välgerningar mot fattiga och olyckliga.
Ett knappt år efter det så olyckligt minnesvärda bröllopet afled konung Gustaf. Den gamle monarken, förut tillräckligt nedtyngd, både af regeringsbördor och familjesorger, kunde ej uthärda att se sin glänsande Wasasköld inför samtid och efterverld fläckad, och det genom hans i alla hänseenden så rikt begåfvade dotter. Denna stöt var det, som lade honom i grafven.
I fem år efter den ledsamma katastrofen vistades Cecilia vid svenska hofvet, de fyra sednare vid Eriks lysande hof, då storfursten af Ryssland friade till henne, men fick afslag, hvarefter hon -- ännu icke mer än tjugofyra år gammal -- år 1564 förmäldes med Christopher, hertig af Baden-Rodemachern, som i flera år varit i svensk tjenst och hade full reda på hela historien, men traktade efter Cecilias rika hemgift; ty gamle Göstaf hade, som hvar man vet, samlat mycket penningar. -- Detta äktenskap blef olyckligt, emedan Cecilia var oförbätterlig. Hon förstörde på ständiga resor sin medförda rika brudskatt, samlade vanära öfver sin gemål, genom sitt mer än lättsinniga uppförande, och ruinerade honom genom sitt slöseri. Icke en gång moderskänslan kunde förbättra denna dåliga qvinna: hon hade fyra söner, men brydde sig alls icke om dem.
Efter elfva års olyckligt äktenskap dog ändtligen den af ständig sorg och grämelse nedtyngde hertig Christopher. Då voro, tyckte Cecilia, alla tvångets band lösta; men också voro husets alla tillgångar tömda. Hon påfann då den idén, att öfvergå till katholska läran, för att ställa sig in hos sin broder Johan, som då redan var kung i Sverige och som också ganska riktigt åt henne anslog ett efter hennes rang passande underhåll. -- Hennes slöseri och dålighet i öfrigt kände dock inga gränsor: långt ifrån att bibehålla en furstinnas -- icke ens en adelsdams anseende -- nedsjönk hon gradvis ända till dräggen af samhället.
Hvem som tog vård om hennes arma barn är ej bekant, endast det, att de blefvo allesammans olyckliga. Den äldste, Edward, skildras som en ytterst lastbar och utsväfvande yngling, hvilken slutade sin syndiga lefnad genom att under fullt rus falla baklänges utför en trappa och bryta nacken af sig. Den andre, Christopher, var, säger historien, både halt och blind och hade väl behöft en moders vård och tröst -- hans öden känner man icke. -- Den tredje hette Philip. -- Om honom förtäljes, att han hade en beständigt orolig lefnad, men ingenting vidare.
Att de unga furstarne blifvit uppfostrade efter sin rang och bibehållna vid sin värdighet bevisas dock bäst deraf, att Cecilia Wasa uppgifves såsom stammoder för tvänne badiska furstelinier: Baden-Baden och Baden-Rodemachern.
Det är med en ofrivillig rysning man läser om Cecilias fjerde och yngste son Johan Carl, så uppkallad efter två sina morbröder; huru han, tjugotre år gammal och då blefven maltheserriddare, kom resande till Antwerpen och der träffade sin mor, som han på många år ej hört af. Cecilia var då femtiofyra år gammal, men hade ännu icke öfvergifvit sin skamliga, föraktliga lefnad, som nu var hennes födkrok. Den unge fursten anmälde sig hos magistraten såsom varande nog olycklig, att ha denna förkastliga qvinna till moder, samt bad om tillåtelse att få taga vård om henne, hvilket icke heller vägrades honom.
Så till vida var allt bra. Men då Johan Carl skulle föra henne ut från det ohyggliga näste, som nu var hennes hem, hade han den oförlåtliga grymheten, att slå och sparka henne. Han grep tag i hennes fordom beundrade och besjungna, nu något grånade blonda hår, snodde det om sin hand och släpade sålunda den
