Sida 106
Södermanland. Hon var då endast nitton år gammal, men allsicke vacker; tvärtom påstås hon hafva varit ganska fattig på qvinliga behag, äfvensom på qvinlig ömhet och böjlighet i karakteren, så att hon i allt utgjorde en motsats till sin älskvärda, tjusande företräderska Maria af Pfalz.
Christina var lång, mager, groflemmad och knotig, så att hennes figur mera liknade en mans, än en qvinnas; men hon var starkt byggd och stark till helsan, samt outtröttlig, i fråga om strapatser och umbäranden, hvilket bäst bevisades deraf, att hon följde sin gemål på resor, äfven på ett par af hans fälttåg. Det var under ett sådant, som hon i staden Reval -- ehuru nästan i ett läger -- födde sin andra son Carl Philip. Det säges om henne, att hon skydde hvarken "krigets fasor, eller årstidens besvärligheter", och det synes väl ock, då man läser om den djerfva resa, som hon gjorde från Estland till Åbo, tagande vägen genom Österbotten och medhafvande sin lille son, då endast några veckor gammal. Och då man besinnar, att det var under brinnande krig och att det var deri 1 December, som hon anträdde resan, så tycker man nästan, att det låter otroligt. Häfden -- den omutliga -- får man dock ej beskylla för osanning.
Christina hade förut varit förlofvad med brorsonen, innan hon blef farbroderns brud; hon var då i sin aldraförsta ungdom. Sigismund och hon hade till och med vexlat porträtter; men sedan hade han besinnat sig och brutit förbindelsen, något, som den svikna bruden aldrig kunde förlåta honom. Det säges, att hon af hat och hämndkänsla snarare uppeggade Carl mot sin kunglige brorson, än hon sökte blidka honom; men sådant är dock icke fullt bevisadt. Carl behöfde, minsann, icke många eggelser och tillhviskningar, för att vidhålla sitt sträfvande efter kronan, alltifrån ungdomen och intill långt framskriden ålder.
Carl hade icke rådfrågat sitt hjerta, då han valde Christina af Holstein till sin andra gemål; ej heller hade "ögonens begärelse" någon del i detta val. Det måtte endast hafva varit politiken, som dervid höjde sin röst. Emellertid hörde man på många år aldrig, att han ångrade sig, eller var missnöjd, fastän -- man visste det alltför väl -- Marias bild ständigt kringsväfvade honom, såsom ett minne från hans yngre dagar. Christina passade honom icke illa; deras lynnen sammanstämde och hon höll af honom, på sitt sätt. Den veka lilja han förr slutit till sitt hjerta hade genom sin sjuklighet förorsakat honom mycket bekymmer och en ständig fruktan, att engeln skulle utveckla sina vingar och sväfva ifrån honom till himlen. Christinas jemna och starka helsa ingaf honom deremot ingen oro. "Hon är en qvinna, som håller att taga uti", plägade han skämtande säga, och han tyckte icke illa om hennes raskhet, äfvensom han i många fall hade hjelp af hennes ljusa och kloka hufvud.
När hon födde honom den förste sonen, den så mycket efterlängtade arfvingen till hans namn och till den thron han hoppades få bekläda, blef hon honom ganska kär, och ej mindre, då hon, fem år derefter, skänkte honom ännu en son.
En stor triumf firade Christina, då hon tilllika med sin gemål, hvilken nu ändtligen nått sin ifrigaste önskans uppfyllande, kröntes i Upsala 1607, i Februari månad. Om den oerhörda ståt, som dervid utvecklades, kan man få läsa i Fryxells Berättelser ur Svenska historien. Utrymmet tillåter oss ej, att deraf göra något utdrag, ehuru sådant ej kunde vara utan intresse.
Gustaf Wasa hade låtit kalla sig Hans kungliga Nåde, det var Erik XIV, som först uppfann titeln af Kunglig Majestät, Johan, åter, och dennes son Sigismund, hade låtit betitla sig Hans kungliga Värde, men Carl återupptog benämningen Majestät, hvilken sedan bibehållit sig, alltintill våra dagar. Denna titel egnades nu äfven drottningarna; Christina, Carls gemål, var den första drottning som bar den och hon var ej litet stolt deröfver.
Då konungen, efter urgammal sed, red sin Eriksgata var drottning Christina med, såsom vid alla möjliga tillfällen, då hon blott kunde det. Det såg ut, som om de haft svårt att lefva hvarandra förutan.
Under konungens fälttåg i Liffland förde Christina regeringen med största klokhet, och efter hans död förordnades hon att under kronprinsen Gustaf Adolfs minderårighet ensam förestå förmyndarregeringen, hvilken dock ej blef
