Anteckningar om svenska qvinnor

särdeles lång, då man vet, att Gustaf Adolf förklarades myndig långt före den för kungliga prinsar vanliga myndighetsåldern.

Christina hade ett kallt, hårdt och befallande utseende och sådan var ock, i sjelfva verket, hennes karakter. Hon höll sträng tukt inom sitt hof och der var stelt, öfver all måtta. Det värsta af allt var hennes girighet, som utgjorde det mörkaste draget hos henne, och som gick ända till ytterlighet. Historien vet omtala huru hon aldrig unnade sina hofjungfrur, eller hoffröknar -- såsom de väl då började kallas -- ett ögonblicks ro för arbeten, som de måste förfärdiga, samt huru hon med alnen utmätte sytråden åt dem, då hon påstod, att de slösade dermed och afryckte för många ändar. De stackars flickorna företogo sig derefter att äta upp de trådar, som de haft det missödet att rycka af, så att drottningen ej måtte få se dem.

Hon var således icke älskad af sin omgifning, utan alldeles tvärtom; lika så af folket var hon mer hatad än älskad. Ty man sporde aldrig, att hon fällde förböner för någon olycklig och hennes fiender gåfvo henne titeln af "den förbannade holsteinska nattpredikanten", emedan hon, så snart hon fick kungen för sig sjelf, påstods uppegga honom till än ytterligare grymheter, än dem hans egen vrede och herrsklystnad förestafvade honom. Man ville äfven påstå, att hon oupphörligen plågade hertigen med sitt kält, att han för all del måtte så laga, att han en gång blefve konung, hvarför man om henne sade, att "hon var den Eva, som först lockade sin man att bita i riksäpplet." Dock -- såsom redan är nämndt -- dertill behöfdes ingen lockelse, och Carl skulle nog, henne förutan, med samma ifver fullföljt detta mål.

Så lefde då dessa höga makar ganska lyckligt tillsammans, särdeles under de första åren af deras äktenskap, och skäligen lugnt äfven sedan kungen började bli temligen gammal och följaktligen mera knarrig; men under danska kriget skall stor missämja hafva mellan dem uppstått, derföre att drottningen, alldeles mot sin vana, visat sig medlidsam och började fälla förböner för de danska fångarne. Carl, häftig, brutal och lättretlig, som han alltid var, visade sig nu, under de hopade bekymren och de tilltagande ålderdomskrämporna, ändå mera svår till lynnet, så att han utbröt i en störtflod af förebråelser mot drottningen, den han misstänkte för danska sympathier, ja, för att stå i hemligt förstånd med fienden. Den hetsige och obetänksamme gubben gick ända derhän, att han kallade sin gemål för Jutekona, och då hon ej heller var bland de blida, uppstod mellan dem en förfärlig ordstrid. Från den dagen lefde de aldrig mer rätt lyckligt tillsammans, nej, det berättas tvärtom, att det goda förståndet aldrig, före konungens död, fullkomligen återställdes.

Christinas våldsamma ingripande i Gustaf Adolfs och hans ungdomsbruds ömsesidiga kärleksförhållande är också nogsamt bekant. Den sköna och milda Ebba Brahe, hvilken hon vid sitt hof uppfostrat från det flickan var helt späd, emedan riksdrotset Magnus Brahe tidigt förlorade sin maka, denna unga adelsjungfru, ur en bland landets yppersta ätter och som af naturen blifvit rikligen begåfvad med alla de behag och egenskaper, som kunde göra henne till en förträfflig maka, unnade Christina icke den lyckan, att förenas med Gustaf Adolf, ehuru de båda unga, som uppvuxit och lekt tillsammans, älskade hvarandra med den varmaste, innerligaste kärlek. Man känner den dåliga roll hon spelade medelst bortsnappandet af deras bref, samt huru hon ändtligen tvang den stackars Ebba att under den unge konungens frånvaro i kriget med blödande hjerta räcka sin hand åt fältherrn grefve Jakob De la Gardie. Det omtalas emellertid huru Ebba, flera år efter sitt giftermål, skulle hafva på en af fönsterrutorna i Stockholms slott med en diamantring inristat följande rader:

Jag är förnöjd med lotten min Och tackar Gud för nåden sin.

Enkedrottningen, som af en händelse fick se denna vers, tog också en diamant och skref med den följande vers, till svar på Ebba Brahes:

Det ena du vill, Det andra du skall; Det plär så gå till I dylika fall.

Ett fel till, som drottning Christina hade, och som för hela riket var ganska bekymmersamt, var hennes partiska kärlek för den yngre sonen Carl Philip. Hon hade, medan hon egde