Sida 109
att för tredje gången hafva bragt en flicka till verlden och som aldrig, under de första fyra åren, kunde tåla den lilla Christina, fastän de andra barnen voro döda och denna prinsessa förblef det sista och enda. I sin egen historia, eller sjelfbiografi, berättar Christina, att hon varit, under de första månaderna af sitt lif, utsatt för både många och svåra lifsfaror. Först skulle en bjelke hafva lossnat ur taket i barnkammarn och nedfallit helt tätt bredvid vaggan, dock utan att skada den lilla, som, då hennes far fick kunskap härom, genast måste bäras in till honom, på det han skulle öfvertyga sig om, att hon var oskadd. Ty han, den frejdstore konungen, älskade sitt barn med den varmaste fadersömhet. Christina vill liksom låta påskina, att bjelkens nedfallande skulle varit ett mordförsök, äfvensom det myckna skenbara slarf, som begicks med den späda konungadottern, i det man flera gånger lät henne falla i golfvet, hvaraf också härledde sig, att hon hade den ena axeln något högre än den andra, ett fel, som hon dock vid mognare år förstod att genom klädseln dölja. Hon beskyller dock ingen direkte för dessa nidingsdåd; men det tros, att någon utländsk makt har haft sin del deruti och mutat hennes amma och sköterskor. Emellertid undgick hon lyckligen alla faror och fick lefva, växa och mogna, för att förvåna både samtid och efterverld.
Gustaf Adolf älskade sin späda dotter så högt, att han hade svårt att länge vara henne förutan, hvarför han tog henne med sig på resor, för att beständigt hafva henne att jollra med. Då hon ej var mer än två år gammal fick hon åtfölja sin far till Kalmar. Kommendanten derstädes lät fråga kungen, om man skulle våga affyra kanonerna, ty den lilla prinsessan kunde ju bli skrämd af deras dån. "Skjut!" sade kungen. "Christina är min dotter och måste tidigt vänja sig vid skott." Kanonsalfvan blef således affyrad, och den lilla, i stället att bli rädd derför, skrattade högt, klappade i händerna och gaf alla tecken till förnöjelse öfver hvad hon hörde.
Då hon var fyra år gammal lemnade hennes store fader fosterlandet, för att gå att strida i Tyskland, till den förföljda protestantiska religionens försvar. Före sin afresa ordnade han dock allt inom riket, som om en inre röst bestämdt hade sagt honom, att han aldrig skulle dit återkomma. Bland annat tog han af råd och ständer det löftet, att de skulle försvara hans dotters rätt till thronen och laga att hon blefve antagen till Sveriges drottning, i händelse af hennes fars död. De lofvade detta med ed och handslag, och de höllo det äfven.
Gustaf Adolfs afsked från sitt barn var det mest rörande man kunde se. Han tog den lilla prinsessan på sina armar, höll henne länge sluten intill sig och -- fällde tårar, han, hjelten, segraren, den eljest så starke och oförfärade.
Efter faderns afresa grät Christina, under flera dygn, grät både nätter och dagar, så, att hennes omgifning nästan misströstade om att kunna lugna henne. Det var mycket af ett fyraårigt barn, att så kunna sörja, och äfven det utvisade hennes stora förstånd, hvilket redan hade, i många fall, så förvånande uppenbarat sig.
Då den sexåriga Christina sedan stod faderlös, efter det den ovärderlige konungen hade, såsom han sjelf säkerligen anat, stupat i striden, hyllades hon allmänneligen till Sveriges drottning, och den af hennes store fader redan förordnade förmyndarregeringen -- derifrån drottningen, modern, var helt och hållet utesluten -- trädde genast i verksamhet.
Enligt Ziervogel skall, då riksens ständer voro församlade på rikssalen, en bonde från Wermland stigit upp och sagt: "Vi hafva ej hört, att salig kungen haft någon dotter", då rikskansleren Axel Oxenstjerna gått ut och burit in prinsessan på sina armar, hvarpå den nämnde bonden gått fram, betraktat henne noga och sagt: "Ögon, näsa och mun äro alldeles lika salig kungens; hon skall bli vår drottning." Han hade likväl aldrig sett konungen.
Prinsessans vård och uppfostran var, redan vid konungens afresa, anförtrodd åt dennes syster, den lika ädla, som upplysta pfalzgrefvinnan Catharina, samt åt dennas gemål. Men då enkedrottningen hemkom, utom sig af sorg och saknad efter den afgudade maken, anfölls hon af en paroxysm, så alldeles olik hennes förra beteende. Hon fattade nemligen nu, vid återseendet af sin dotter, en sådan häftig kärlek till henne, tyckte sig nu i hennes ansigte spåra så mycken likhet med den dyrkade hädangångne,
