Sida 110
fann henne hafva till en förvånande grad vuxit till sig, tog henne med allo in i sina rum, skiljande henne såmedelst från den hulda fasterns gemenskap, och vägrade bestämdt och hårdnackadt, att någonsin mer släppa ifrån sig det förr så hatade barnet, hvars mörka hy, grofva röst och gosslika manér hade ingifvit henne så mycken afsmak.
Förtviflad, som den kungliga enkan då var, tyckte man det vara en förfärlig obarmhertighet, att beröfva henne det enda trösteämne hon egde, och så lemnades, tills vidare, den unga prinsessan i hennes vård, till stor olycka för denna sednare -- ja, för hela Sverige.
Hur besynnerlig Maria Eleonoras uppfostringsmethod var är nogsamt bekant, bland annat det, att hon förbjöd Christina att dricka vatten, då hon var törstig, och i stället ville tvinga henne till förtärandet af öl och vin, hvarför den unga furstinnan hade en oöfvervinnelig afsky, och således kunde törsta i flera dagar. -- En gång, säger häfden, hade Christina i sin mors toilettrum kommit öfver en butelj rosenvatten, den hon genast satt till munnen, att dermed släcka sin brinnande törst. Men det ville sig icke bättre, än att enkedrottningen inträdde och öfverraskade henne, samt gaf henne en örfil för detta hennes ofog, som hon kallade det. Christina påstår i sin sjelf biografi, att det myckna törstande hon i barndomen nödgats underkasta sig hos henne grundlagt en mängd sjukdomar, hvaraf hon sedermera besvärades och som ofta voro temligen farliga. -- Huru nu härmed må vara, så var det både oförståndigt och omoderligt -- ja, grymt af Maria Eleonora, att så behandla sitt barn.
Denna fullkomligt glädjelösa period af Christinas barndom, det tvång, hvari hon hos modern lefde, den yttre, theatraliska sorgståt, hvarmed denna omgaf sig och deri hon instängde sin dotter, såsom i en graf, verkade, i förening med Christinas egen saknad af den älskade fadern, att hon med den största ifver slog sig på studier, såsom det enda medlet att fördrifva en med snäckgång framskridande tid. Från moderns dvergar och narrar, som utgjorde det förståndiga barnets förskräckelse, tog hon sin tillflykt till studerkammaren, der hon öfvertalade sina lärare att äfven qvardröja längre, än som aftaladt var. Och då man ville öfvertyga henne om, att det öfverdrifna studerandet skadade hennes helsa, brast hon i en harmfull gråt och frågade hvarmed hon eljest skulle fördrifva tiden, eller hvarmed hon skulle roa sig.
Riksmarsken Axel Banér var af den framlidne konungen förordnad till Christinas guvernör och riksrådet Gustaf Horn till hennes underguvernör; men rikskanslern Axel Oxenstjerna undervisade henne sjelf i konsten att regera och för Johannes Matthiæ, sedermera biskop, läste hon religion, jemte sedlighetsläran; honom älskade hon mest af alla sina lärare, hvilka voro många till antalet, ty hon undervisades ju i så mycket.
För handarbeten, samt i öfrigt för allt hvad qvinligt var, hyste Christina en medfödd, oöfvervinnelig afsky och prisade derföre icke litet sin store fader, som hade förordnat, att hon skulle uppfostras i dygd och sedlighet, men för öfrigt erhålla en i allo manlig uppfostran, alldeles som en ung furste, ämnad att en dag bära spiran. Också försummade hon icke att, så mycket möjligt var, tillegna sig all slags manlig undervisning. Hon red, fäktade, körde, jagade, sköt till måls vida skickligare än en gosse vid hennes ålder, samt tillegnade sig med förvånande lätthet allt hvad till manliga studier och idrotter hörde. Hennes aldrig stillade sorg, då hon blef något äldre, var att hafva blifvit qvinna, att nödgas tillhöra detta kön, som hon missaktade för dess inskränkthet, dess brist på själskraft, såsom hon påstod; och visserligen måste ock en hvar med henne bitterligen beklaga detta misstag af naturen, som i en späd qvinnokropp inhyst denna manliga själ.
Det är bekant huru förmyndarne ändtligen, då hon var tio år gammal, i samråd med ständerna och på hela folkets önskan, tog den unga drottningen ifrån dess oförståndiga mor och lemnade henne tillbaka till dess faster, den enda qvinna hon då kunde rätt älska och högakta. Under hennes ledning och i sina kusiners, samt sin älskade onkels, pfalzgrefvens sällskap fann Christina sig väl och kände sig lycklig; och en välsignelse för land och folk hade det varit, om det länge fått förblifva såsom det då var. Men
