Sida 113
den ädla pfalzgrefvinnan dog då Christina var endast tretton år gammal, till en oersättlig förlust för så väl den unga drottningen, och ännu vida mer för Catharinas egna, med Christina jemnåriga döttrar. Historien har upptecknat hennes rörande minnesord till dem alla från dödssängen, kring hvilken de gråtande knäböjde; dock -- lifvets strida vågor öfverröstade snart med sitt buller de välklingande ljuden och dess skarpa vind borttog det ljufva minnet deraf.
Djupt och innerligt sörjde Christina den förträffliga Catharinas bortgång och ville från den stunden aldrig lyssna till förmaningar från någon qvinnas läppar. Hon återvände emellertid icke till modern, som länge nog och till föga fromma hade haft befattning med henne och som dessutom följande året i hemlighet lemnade Sverige. Christina fick sin egen hofhållning och man utsåg åt henne den ena öfverhofmästarinnan efter den andra. Ingen härdade dock länge ut med detta tacklösa, ehuru höga kall; ty Christina visade dem alla en uppenbar vanvördnad och lät alltför oförtäckt förstå, att hon icke ämnade följa någon annans vilja än sin egen, minst någon qvinnas.
Det var ock endast när etiketten så fordrade, som fruntimmer fingo nalkas henne, eljest omgaf hon sig beständigt med män. Hon hade visserligen hofdamer, både äldre och yngre, men trifdes ej bland dem, utom vid tillfälle af baler, eller andra förlustelser för båda könen, der damer måste vara med. Christina var dock känd för den gratie hvarmed hon dansade, och dans var i första ungdomen en af hennes passioner, så att på de baler hon gaf, eller bivistade, hade hofvets ungdom roligt.
Egentligen var det jagt, som under en längre tid utgjorde Christinas verkliga passion. Hon kunde, såsom det påstås, ridande i sporrsträck skjuta en hare under hans språng, och var vid jagandet så outtröttlig, att ingen man, icke ens de yngsta och raskaste, kunde hålla ut så länge, som hon, utan att tröttna.
Ändtligen nalkades den tid, då den unga drottningen fyllde aderton år och således var, enligt svensk lag, fullmyndig till regeringens emottagande. Hon hade redan i fyra års tid bivistat rådets öfverläggningar och var således icke främmande för det höga kall hon hade att förvalta. De gamla, kloka, i rikets tjenst och politikens handhafvande grånade statsmännen förundrade sig storligen öfver det ljusa förståndet, den skarpa blicken och det alltid sunda omdömet hos denna unga flicka, knappast hunnen ur barndomen. Man må dock besinna, att Christina aldrig varit barn; hon hade som liten aldrig kunnat förmås att leka med dockor, och vid den ålder, då andra barn leka och roa sig med allehanda barnsliga upptåg, roade Christina sig med att ideligen studera.
Hennes kunskaper, redan vid hennes uppstigande på thronen, voro otroliga. Latin talade hon lika fermt som svenskan, och att samma förhållande var med tyskan är ej underligt, då hennes mor ständigt talade detta språk. Men Christina talade derjemte fransyska, engelska, italienska och något grekiska, samt förstod spanska, holländska, danska, finska och icke så litet hebreiska. Hon läste ock -- förutom de vanliga vetenskaperna, såsom geografi, historia och naturlära -- ganska ifrigt filologi, archæologi, fysik, astronomi, kemi m. m., samt fördjupade sig så i filosofien för Cartesius, som då var i Sverige, att de gamla skriftställarne, Plato, Aristoteles, Pythagoras, m. fl., utgjorde hennes älsklingstidsfördrif vid lediga stunder. Ingen vetenskap var henne för abstrakt, intet ämne för trögt, ingen kunskap för svår, ingen uppgift för invecklad. Hon genomskådade, läste, uppfattade allt, och det med samma lätthet, samma outtröttliga ifver; och hur många kunniga män hon än omgaf sig med, om thorsdagsqvällarne, då hon samlade sin lärda cirkel, var hon oftast sjelf den kunnigaste -- åtminstone den skarpsinnigaste, den snarfyndigaste af hela sällskapet.
På ryktets snabba vingar ilade ock hennes namn öfver hela vår verldsdel och millioner tungor talade om henne, många pennor nedskrefvo hennes beröm. De snillrikaste män från alla länder skyndade till Sverige, för att se och blifva kända af detta mirakel till drottning, och alla kommo öfverens om, att ryktet hade om henne ingalunda sagt för mycket.
Hennes afsmak för qvinnoslöjder fortfor ännu, liksom hennes leda till fruntimmers sällskap. "Jag föredrar männerna", sade hon, "icke för det de äro män, utan för det de icke äro qvinnor."
