Sida 114
Ett enda undantag härifrån gjorde hon dock med en ung och skön fröken, vid namn Ebba Sparre. Denna vann en synnerlig nåd för Christinas ögon, från det hon lärde känna henne, och denna sin qvinliga gunstling ville hon sedan öfverallt hafva med sig; dock var detta under drottningens sednare regeringsår.
Det var d. 8 Dec. 1644 som Christina sjelf fattade spiran, men hon kröntes först flera år derefter, nemligen d. 20 Okt. 1650, och det i Stockholms Storkyrka, till stor ångest och ledsnad för menigheten, som vid valet af denna plats förespådde idel olycka, då aldrig förr någon svensk konung blifvit krönt utan i Upsala Domkyrka; dess regering skulle eljest icke blifva lång. Förhållandet blef ock verkligen sådant -- Christinas regering blef af kort varaktighet. Dock -- antingen visste drottningen redan sjelf, att så skulle blifva fallet, och önskade det, eller ville hon visa sig så upphöjd öfver all vidskepelse, att hon ej frågade efter folkets mörka förutsägelser. Nog af, att hon kröntes i Stockholm, och det såsom Sveriges konung.
De många, olika, stora, kostsamma, och särdeles lysande högtidligheterna vid denna kröning skulle här blifva alltför vidlyftiga att omtala, ehuru det visst eljest kunde låta sig göra, enär de flesta historieskrifvare hafva till punkt och pricka beskrifvit dem. Endast det vilja vi nämna, att dessa högtidligheter, som d. 20 Oktober 1650 togo sin början, icke slutade förrän d. 27 Januari derpå följande år, emedan hvarenda familj af högadeln ansåg sig förpligtad, eller berättigad, hvilketdera det nu var, att genom tillställningar och fêter i sina hus bidraga till höjandet af glansen och glädjen vid detta storartade tillfälle.
En så dyrbar och lysande kröning hade man i Sverige aldrig sett, alltsedan Erik XIV:s tid; men den gladde ej nationen; tvärtom klagade denna, nu, såsom då, öfver det oerhörda, dåraktiga slöseriet och öfverdådet.
Hade Christina blifvit krönt på samma tid, som hon mottog regeringen, helt säkert hade det då aflupit med mindre kostnad. Men då, för krig och oroligheters skull, det kom att dröja så länge, så blef det någonting helt annat än hvad det kunnat blifva; ty Christina hade under de sex åren förändrat sig i mycket, visst icke till sin, eller rikets fördel.
Vid sitt äntrade till regeringen var den unga drottningen blygsam, sedesam, arbetsam, tarflig, samt hatade allt onödigt prål. Sedan blef hon uppblåst, oblyg, slösaktig, till en oförsvarlig grad, samt älskade prål och prakt mer än skäligt var. I stället att förr stiga upp nästan med solen -- om vintern kl. 5 på morgonen -- för att sysselsätta sig med nyttiga studier och gå tidigt till sängs, efter en dag af verksamhet för landets väl, började hon snart att, enligt andra regenters sed, göra dag till natt och natt till dag, så att hon lade sig till hvila ungefär vid samma tid, som hon förr hade börjat sitt dagsarbete, hvilket lif ingalunda kunde vara för helsan nyttigt. Och då härtill kom, att hon nu mera sällan visade sig i rådet och tog allt mindre och mindre del i rikets angelägenheter, samt egnade sin mesta tid åt de utländska lärda och de lycksökare af alla nationer, som trängdes omkring henne, som genom sitt smicker förvirrade henne och gjorde henne så småningom allt mera döf för pligtens och förnuftets förenade röster, så kunde svenskarne ju icke annat än af innersta hjerta beklaga den förändring, som med henne föregått.
En oerhörd mängd af friare hade, snart sagdt alltifrån den namnkunniga Wasadotterns barndom, anmält sig, dock utan att ernå sitt mål. Vi vilja deribland nämna de danska prinsarne Fredrik och Ulrik, kurfursten af Brandenburg Fredrik Wilhelm, Johan, konung af Portugal, Philip, konung af Spanien, österrikiske kejsarens son, som då var konung af Rom, Ladislaus, Polens konung, Johan, prins af Österrike, Sigismund Ragocci, grefve af Cassovien, Ferdinand, konung af Ungern, samt kurfursten Carl Ludvig af Pfalz. Vidare den spanske konungens son, prins Juan af Austria, hvars far redan friat och fått korgen, så en engelsk prins och slutligen den polske konungens båda yngre bröder, Johan Casimir och Casimir Sigismund, den ena efter den andra.
Många bland dessa friare hade redan af förmyndarregeringen af en eller annan orsak blifvit afspisade; de öfriga afskedade drottningen sjelf, under förklaring, att hon ville förblifva oförmäld. Hon bad slutligen sina herrar råder förskona
