Anteckningar om svenska qvinnor

henne från alla vidare giftermålsförslager, sägande, då de ordade om thronföljden: "Jag kan ju lika så gerna bli mor åt en Nero, som åt en Augustus."

Sin kusin Carl Gustaf, som sedan blef hennes efterträdare på svenska thronen, påstås hon dock i barndomen hafva älskat och kallat sin lilla man, och det förstås, att hans föräldrar, särdeles fadern, som efterlefde sin ädla maka, uppbjöd allt, för att göra drottningen gynnsamt stämd för Carl Gustaf. Som fullvuxen lät Christina dock ingen ömhet åt det hållet påskina och man vet ej heller om Carl Gustaf, då han fick öfvertaga kronan, ej var temligen belåten med att slippa henne som burit den.

Deremot påstås, att ett ömsesidigt kärleksförhållande skulle existerat mellan Christina och grefve Magnus Gabriel De la Gardie, att hon i första ungdomen på allvar velat gifta sig med honom, men att Oxenstjerna ifrigt och allvarligt lagt sig deremot. -- Man vill också veta, att detta, så väl som afskedandet af många bland Christinas utländska friare, skulle hafva skett derföre, att den gamle rikskanslern velat gifta drottningen med en hans son, Erik; men detta kan ju vara endast en af förtalet och afunden uppdiktad historia, ty Oxenstjerna hade många fiender och afundsmän.

Det vissa är, att Christina redan vid sin kröning hade så stadgat sitt beslut att lefva och dö oförmäld, att hon redan då, med ständernas och hela rikets samtycke, lät utnämna sin kusin Carl Gustaf till thronföljare, samt förlänade honom titel af Svea rikes kronprins.

Huruvida Christina var till sina seder klandervärd har ej någonsin blifvit rätt bevisadt, men väl, att hon var oförlåtligt vårdslös om sitt rykte, något, som dock hvarje qvinna är skyldig att inför verlden bevara -- åtminstone skenet deraf. Qvinnan måste vara särdeles djupt fallen, om hon ej skall blygas öfver denna sin olycka och åtminstone söka öfverskyla den genom en hycklad sedlighet. Men förmodligen var Christina alltför högtänkt, för att ej sätta sig öfver allt förtal. Kanske visste hon sig vara ren och föraktade således hvad de elaka tungorna sade och dömde. -- I i>detta, liksom i många andra fall, hade hon dock mycket orätt.

Redan vid sin kröning hade Christina flera gånger visat afsmak och leda för regeringsärenderna, dem hon i början skötte med så mycken både ifver och framgång. Hennes styrelse hade varit ett mönster till efterföljd för alla regenter, så länge hon lät den fortgå på den väg hennes förmyndare hade banat; men så fort hon, sjelfklok, förvillad af smicker och förgudning, lät den derifrån afvika, råkade den in på en olycksalig sluttning, hvilken snart bragte så väl henne sjelf som riket till förderfvets brant.

Christina var dock alltför klok, för att ju icke inse, att så var förhållandet, och hon funderade nu allvarsamt på, att lemna alltsammans och med ens göra sig fri från det tryckande oket, såsom hon nu kallade sitt förhållande till Sverige, i egenskap af dess drottning. Alla ärender, som inför henne föredrogos, började nu besvära henne och hon älskade mest att stänga sig inne med sina lärda, deribland ock, beklagligtvis, voro ett par förklädda jesuiter, hvilka i samråd med hennes franske gunstling Bourdelot och den spanske Pimentelli öfvertalade henne till affall från protestantismen, ehuru först i aldra djupaste hemlighet.

Hon hade desslikes fått en oemotståndlig lust att resa och se främmande länder, särdeles det så mycken skön konst idkande, herrliga Italien. Denna åtrå blef slutligen hos drottningen en mani, en fix idé, den hon visste sig ej kunna få tillfredsställa medan hennes dyra pligter som regentinna fängslade henne vid norden. Icke heller tyckte hon sig såsom protestant kunna bli så firad och uppburen i de katholska länderna, som hon skulle blifva det, om hon öfverginge till katholicismen.

Och redan år 1654 kom det så långt, att Christina verkligen nedsteg från sina fäders, Wasarnes thron, öfverlemnande den åt sin kusin, prins Carl Gustaf. Inga böner, inga öfvertalanden hade kunnat afvända henne från detta beslut. Hon ville vara fri, sade hon, och längtade att som fågeln pröfva sina vingar i den oändliga rymden.

Straxt derefter lemnade hon sitt rike, det hon emottagit så blomstrande. Hon öfvergaf åt en annan, att förbättra hvad hon förderfvat, att bringa ordning, der hon spridt oreda och