Sida 179
(Det var om detta sitt favoritställe denne konung brukade säga: att medan han var herre till Fågelvik, så var han både mäktig och rik; men sedan han blef konung öfver Svea och Götha land, så blef han en arm och olycklig man). Christina Gyllenstjernas moder var Sigrid Banér, dotter af Eskil Isaksson till Wenngarn och enka efter Måns Carlsson till Eka. Hon föddes 1494 och måste således redan under sin barndom blifva förtrogen med hvälfningar och revolutioner; ty den ena efter den andra följde på denna tiden såsom stormilar öfver Svea och Götha rike. Under dessa åren hade Sten Sture den äldre måst lemna sitt riksföreståndareskap och öfverlemna regeringen åt kung Hans, hvilken han åter inom fyra år fördref, och återtog styrelsen; Svante Sture, som efterträdde honom, hade i åtta år, under de mest förödande krig, genom svenska folkets och sitt eget hjeltemod, försvarat rikets sjelfständighet mot danskarnes öfverlägsna makt. Under en sådan tid räckte den 18-åriga Christina Gyllenstjerna sin hand åt riksföreståndaren Svante Stures son, Sten Sture den yngre. Ett bröllop, som man allt för väl kan säga blifvit firadt under vapenklang.
Samma år, som Sten Sture ingick sitt giftermål, miste han sin fader, hvilken genom en hastig död frånrycktes honom, just då han höll ett sammanträde med bergsmännen från trakten af Sala, angående begagnandet af de nya malmstreck, som blifvit upptäckta omkring denna grufva. Hans död hölls genom Hemming Gadd så länge hemlig, tills man för den unge Sten Stures räkning fått försäkra sig om de vigtigaste slotten i riket. Men det oaktadt förorsakade det nya riksföreståndarevalet häftiga stridigheter. -- Den högre adeln, som alltid i tysthet var tillgifven det danska intresset och önskade Kalmare-Unionens förnyande, ville hafva det gamla riksrådet Erik Trolle upphöjd till denna värdighet. Allmogen deremot, som ganska väl erinrade sig att Erik Trolle varit en ibland dem, som under Svante Stures regering velat göra Sverige skattskyldigt under Danmark, och som med skäl misstänkte honom att emottaga regeringen blott för att inkalla danska konungen, förkastade honom på det bestämdaste, och utvalde den aflidne riksföreståndarens son, Sten Sture, till sin faders efterträdare. Båda partierna sammandrogo stridskrafter, och saken höll på att komma till en blodig strid, då ändtligen aristokraternas parti fann omöjligt att motstå hela svenska folkets allmänna vilja. Erik Trolle måste afsäga sig den tillämnade värdigheten, och Sten Sture blef allmänt erkänd såsom riksföreståndare. Han förtjente äfven denna utmärkelse, genom alla de dygder, som pryda hjelten och menniskan. Ofta hade han på knä för sin fader fällt förböner för de felande, dem den stränge riksföreståndaren velat straffa. Såsom krigare kände han aldrig någon fruktan: han var öppen och glad i umgänge, frikostig och försonlig mot fiender. Allt detta kunde ej annat än tillvinna honom svenska allmogens kärlek; också var den under hela hans regeringstid honom oföränderligt tillgifven.
Men hvad som aristokratiska partiet ej kunde tillvägabringa genom Erik Trolles val, ville det nu på en annan väg försöka genom hans son. Erkebiskopen Jakob Ulfsson i Upsala afsade sig, i anseende till sin höga ålder, sin höga värdighet, och rekommenderade hos riksföreståndaren till sin efterträdare den unge Gustaf Trolle, Erik Trolles son, hvilken, sedan han en lång tid studerat utomlands och varit den första svensk som lärt sig grekiska, beklädt betydliga värdigheter vid romerska hofvet. Jakob Ulfsson egde nog illslughet att föreställa riksföreståndaren, att detta vore den bästa utvägen att tillfredsställa den uppretade Trolleslägten för dess tillbakasättande vid riksföreståndarevalet, och att Sten Sture och Gustaf Trolle, såsom unga män, lätteligen kunde komma öfverens. Sten Sture, hvars ädla hjerta och karakter önskade fred och sämja i riket, var snart förmådd till ett steg, som mera vittnade om hans hjertas godhet, än den mognade statsmannens klokhet. Han godkände domkapitlets val i Upsala och skickade betydliga summor till den nye erkebiskopen, för att förse honom med medel till omkostnaderna vid hans invigning i Rom; men på andra sidan försummade ej konung Christian i Danmark att begagna ett tillfälle, som återskaffade honom det hopp till svenska thronens återvinnande som Sten Stures val till riksföreståndare aflägsnat. Äfven han skickade betydliga summor till Gustaf Trolle, under hans resa genom Tyskland, jemte kraftiga
