Sida 180
uppmaningar, att hämnas den skymf som vederfarits hans fader, då Sten Sture blifvit honom föredragen vid riksföreståndarevalet. I Gustaf Trolles hämndlystna och ärelystna sinnelag kunde dessa uppmaningar ej förfela sin verkan, och han lofvade konung Christian allt biträde till att erhålla svenska thronen. Redan vid sin första ankomst till Sverige, visade sig den nye erkebiskopen såsom Sturens uppenbara fiende. Han vägrade att infinna sig i Stockholm, der riksföreståndaren vidtagit de mest högtidliga anstalter för hans emottagande, och begaf sig till Upsala, der han vid sitt hof samlade omkring sig alla med närvarande styrelsen missnöjda. Fåfänga voro alla steg som Sten Sture ytterligare tog till förlikning. Han bjöd honom till fadder åt sin nyfödde son Nils. Han reste sjelf till Upsala, för att lyckönska erkebiskopen till sitt embete och inför altaret i domkyrkan erbjuda honom sin vänskap; men afvistes med förakt. Sten Sture fann då nödvändigt att vidtaga allvarsamma mått och steg. Till en början klagade han hos påfven öfver erkebiskopens öfvermod, och förmaningar ankommo från Rom till Trollen, att icke sätta sig upp emot den verdsliga öfverheten, men den egensinnige prelaten frågade icke derefter. Vid den riksdag, som Sturen sammankallade i Telge, dit Trolle kallades att aflägga sin trohetsed, vägrade denne att komma. Då blef Sturen öfvertygad, att en verklig sammangaddning var å färde, till danska konungens förmån, och skyndade till Nyköpings slott, det han intog, och gjorde befälhafvaren derstädes, Sten Oxenstjerna, Trolles vän, till fånge, och denne tvangs att upptäcka alla trådarne i sammangaddningen. Dessa framlades för de i Arboga 1517 samlade ständerna, under det erkebiskopen belägrades på Stäket och hans fader togs till fånga. Ständerna beslöto att belägringen af Stäket med all kraft skulle fortsättas och Gustaf Trolle skiljas vid sitt embete. Stäket måste också slutligen öfvergå, och Gustaf Trolle blef inspärrad i Westerås kloster, samt måste med ed förbinda sig att aldrig återtaga sitt embete. Förtörnad öfver sin bundsförvandts olycka, hade konung Christian, redan under Stäkets belägring, afskickat 4000 man till slottets undsättning; men dessa blefvo i grund slagna af Sten Sture vid Dufnäs utanför Stockholm. Lika olycklig var konung Christian sjelf, då han följande året ankom med en stor krigshär till Stockholm; ty hans trupper blefvo fullkomligt slagna vid Brännkyrka, och motvind qvarhöll hans flotta ända inpå hösten, och han kunde endast frälsa sig från hungersnöd genom underhandlingar med Sten Sture, hvarvid han begick den bekanta trolösheten att föra sex svenska adelsmän, som blifvit sända honom till gisslan, mot tro och lofven till Danmark. Följande året uppbjöd Christian alla sina krafter till Sveriges underkufvande. Med sina egna trupper förenade han en besoldad här af 6000 man fransmän och tyskar, samt flera regementen skottar. Denna fruktansvärda krigshär inbröt i November 1519 uti Sverige och framträngde ända in i Westergöthland. I spetsen för 10,000 man af Sveriges allmoge, var Sten Sture danskarne till mötes på Åsunda-sjön vid Bogesund, nuvarande Ulricehamn. Han hade låtit upphugga isen på båda sidorna om sin krigshär, för att ej blifva angripen i flanken. Men under det han på sin blackiga häst ilade omkring för att dela striden, sårades han svårt i låret af en från isen tillbakastudsad kanonkula, hvarpå svenska hären vid åsynen af sin anförares fall råkade i oordning och öfvergaf stridsfältet. Den sårade riksföreståndaren fördes till Strengnäs, sedan han vidtagit anstalter att ånyo möta danskarne på Tiveden. Härifrån ville han resa till Stockholm, för att vidtaga ännu ytterligare försvarsanstalter, då han dog på resan öfver Mälaren den 9 Februari 1520.
Således var nu Christina Gyllenstjerna efter 8 års lyckligt äktenskap på en gång beröfvad sin thron och sin make, och utsatt för alla de vådor, hvarmed en segrande och hätsk fiende kunde hota. Sten Stures död förorsakade en allmän förvirring i Sverige. Väl försvarade den här, åt hvilken den sårade riksföreståndaren anförtrodde försvaret af Tiveden, dessa Sveriges Thermopyler med mannamod och kraft, och hälften af Christians franska hjelptrupper föll der. Men genom en Lejonhufvuds förräderi funno danskarne vägen omkring de uppkastade förhuggningarne; svenskarne måste vika, och danska hären utbredde sig öfverallt i öfra Sverige. På alla kyrkoportar uppslogs påfvens bulla, hvarigenom all gudstjenst förbjöds, för att injaga förskräckelse
