Anteckningar om svenska qvinnor

hos svenska folket. Väl samlade sig både en stor del af Sveriges förnäme och allmoge, för att öfverlägga om fäderneslandets ställning, men de förra kunde ej komma öfverens om valet till en ny riksföreståndare, och de sednare ville veta hvem de skulle strida för, hvarpå församlingen åtskiljdes med oförrättadt ärende. Under dessa omständigheter uppträdde Gustaf Trolle ur sitt fängelse, återtog sitt erkebiskopsembete, och sammankallade ett riksmöte, der han framställde de stora framgångar danskarne haft, förklarade att valet af en inhemsk konung eller riksföreståndare skulle blott bringa ytterligare förderf öfver landet, och att enda utvägen att återbringa lugn och fred vore att mot en billig dagtingan hylla konung Christian. De församlade, dels förut danskt sinnade, dels uppskrämda öfver de timade olyckorna, samtyckte till allt, och bud afgingo till danska konungen med undergifvenhetsförslag. Han å sin sida samtyckte till alla de vilkor man förelade honom, helst han ej tänkte uppfylla något enda.

Under den allmänna förlamning, som tycktes angripit Sverige, fanns det en enda person som ej förtviflade om rikets räddning, och det var Christina Gyllenstjerna. I spetsen för sin mans besättning på det ointagliga Stockholms slott, beslöt hon att försvara sig till det yttersta och afvisade bestämdt hvarje förslag att undergifva sig danskarne. Gustaf Trolle uppbröt med en betydlig makt, efter riksmötets slut, mot Stockholm, för att tvinga Christina till undergifvenhet: men han måste aftaga med stor förlust. Christina skyndade att söka hjelp hos Hansestäderna och fick äfven hjelp från Lübeck. Hon utfärdade bref på bref till Sveriges allmoge, hvaruti hon uppmanade den till kraftfullt motstånd mot danskarne och framför allt att välja en ny riksföreståndare. Dessa uppmaningar verkade såsom en elektrisk eld på svenska folket; än på det ena stället, än på det andra, församlade sig allmogen och öfverföll danskarne ehvar de råkade dem. Isynnerhet tillfogade de dem ett förfärligt nederlag på Balingsås nära Upsala, der en mängd blefvo ihjälslagna under ett förskräckligt urväder, och hela danska hären skulle blifvit tillintetgjord, om ej bönderna i brist af anförare skingrat sig, hvarigenom danskarne fingo tillfälle att ånyo samlas och uppbränna en stor del af bönderna uti en lada. Så förflöt vintern. Med vårens början utrustade Christian en ny flotta, med hvilken han först seglade till Kalmar och sedan till Stockholm, utan att kunna förmå något af dessa slott till undergifvenhet. Landet var i en allmän resning och danska hären led öfverallt förlust. Mot hösten började lifsmedel tryta på konung Christians stians flotta. Hans krigshärar fordrade sold, och han förbannade uti harmen dem som rådt honom till detta tåg. Ur denna belägenhet räddades han, märkvärdigt nog, genom Hemming Gadd, hvilken hittills, såsom Sturarnes kansler, varit danskarnes afsvurne fiende och förklarat dem ej vara bättre än turkar och tartarer, samt nu sednast emot tro och lofven blifvit såsom gisslan, tillika med Gustaf Eriksson och flera svenska herrar, bortförd till Danmark. Man vet ej genom hvilka medel Christian tillvunnit sig den 80-årige svenske prelatens vänskap; men genom honom börjades underhandlingar med Christina Gyllenstjerna. Hon afslog i början Hemming Gadds förslag med förakt, och förebrådde honom att han efter så många år öfvergifvit svenska intresset för det danska. Men hennes eget folks missnöje tvang henne slutligen till en kapitulation, hvarigenom svenska folket försäkrades om sina fordna fri- och rättigheter; en fullkomlig amnesti beviljades åt alla som deltagit i striden mot Christian, och Christina behöll alla sin gemåls gods och förläningar samt fick löfte om Tavastehus till enkesäte. Nu kunde Christian först anse sig som konung öfver Sverige, då hela riket snart följde Christina Gyllenstjernas exempel, hvarefter Christian utmärkte sitt första inträdande i Stockholm genom uppresande af galgar, ett förebud till hvad som skulle hända vid hans kröning i November 1520.

De första dagarne af denna högtidlighet förflöto i lust och nöje, under det att i konungens hemliga råd de trägnaste öfverläggningar förehades, huru man med ett slag skulle kunna utrota den högre svenska adeln. Efter flerfaldiga förslag, stannade man ändtligen i det beslut, att, i anledning af Gustaf Trolles afsättning och påfvens bannlysning, anklaga dem såsom kättare, hvilka konungen egde medelst dödsstraff låta utrota. Under sjelfva kröningshögtidligheterna funno sig