Sida 182
svenska herrarne hastigt gripna, fängslade och ställda inför en domstol, der deras öde redan förut var afgjordt. Christina Gyllenstjerna framkallades först; hon försvarade sig med värdighet och kraft, bevisade att Gustaf Trolles afsättning skett med riksens ständers samtycke, och framlade sjelfva riksdagsbeslutet. Detta var just hvad man ville. Alla som undertecknat detta olyckliga dokument framkallades, och sedan de erkänt sina underskrifter, var deras dödsdom fälld; endast den sluge biskop Brask i Linköping frälsade sig genom uppvisandet af ett papper, instucket under sigillet, med påskrift: "härtill är jag nödd och tvungen". Följande dagen inträffade det minnesvärda Stockholmska blodbadet, så kändt af hvarje svensk historisk handbok. Vid detta sorgespels slut framkallade den vredgade konungen fru Christina och förelade henne valet antingen hon ville dränkas, brännas eller lefvande begrafvas. Detta var för mycket för den för öfrigt så hjeltemodiga qvinnan. Hon afdånade, och sjelfva de danska herrarne fällde, rörda af medlidande, förböner för henne, så att hon fick behålla lifvet. Emellertid måste hon som fånge se sin moder Sigrid Banér stoppas i en säck för att kastas i sjön, ett öde som knappt genom många förböner kunde afvändas, samt sin aflidne gemåls och sons lik upprifvas ur grifterna för att misshandlas och slutligen uppbrännas på Södermalm, der nu Catharina kyrka står. Man påstår, att Christian, full af raseri, till och med sprungit till och bitit i den aflidne riksföreståndarens lik. Hans enka blef emellertid qvarhållen såsom fånge i Sverige, till dess en ny revolution beredde en ny förändring i hennes öde. Gustaf Eriksson hade återkommit till Sverige, beväpnat dalkarlarne och största delen af norra provinsernas invånare, samt framträngde, i spetsen för en mäktig här, hotande mot södra Sverige, der allmogen, hvilken Christian hotat med förlusten af en hand och en fot, var beredvillig att med öppna armar emottaga honom. Den ena danska truppen efter den andra, som sändes emot honom, blef slagen, och danskarnes välde öfver Sverige inskränkte sig slutligen till Stockholm, Kalmar och Åbo. Under dessa omständigheter ansåg Christian säkrast att öfverföra de benådade adelsfruarna till Köpenhamn. Christina Gyllenstjerna öfverfördes dit, jemte flera andra fruar af Sveriges förnämsta adel, och insattes i Blå tornet derstädes. Man kan tillräckligt dömma om detta fängelses beskaffenhet deraf, att Cecilia af Eka, Gustaf Wasas moder, derstädes dog utaf vanskötsel och misshandling. Åt Christina Gyllenstjerna var emellertid ett annat öde beskärdt: hon fördes till Kallundborgs slott, och förblef der ända till 1524, till dess att sakernas nya ställning i Danmark och Sverige befriade henne.
Gustaf Wasa hade såsom Sveriges befriare allmänt blifvit vald till konung, under det Christian, genom sina våldsamma steg mot danska adeln, till den grad uppretade folket mot sig, att man uppsade honom trohet och lydnad, hvarpå Christian flydde till Nederländerna, och hans farbroder, hertig Fredrik af Holstein, blef utvald till Danmarks konung. Sverige och Danmark började numera fredligt närma sig till hvarandra, och det första vilkor, som Gustaf Wasa vid underhandlingarne föreslog, var de fångna fruarnas lösgifvande, hvarpå Christina Gyllenstjerna återvände till Sverige 1524. Vid sin återkomst till fäderneslandet blef hon mottagen af den nye konungen med den aktning, hennes rang och förtjenster fordrade, hon återfick sina förläningar, och vistades jemte sina söner vid Gustafs hof, der de åtnjöto en faderlig vård. Men den äldste af dem, Nils Sture, en mycket hoppgifvande yngling, dog redan 1526; smädelsen hade redan ett par år förut utspridt i de aflägsna Dalarne, att Gustaf Wasa höll Christina Gyllenstjerna uti fängelse och på allt sätt sökte förgöra hennes son Nils. Denna ynglings hastiga frånfälle gaf en bedragare anledning att i Dalarne spela hans person. Det var den så kallade falska Sturen eller Daljunkern. Hans egentliga namn var Jöns, oäkta son af en husqvinna i Westmanland, och hade såsom stalldräng stulit 40 marker silfver. Nu rymde han upp till Dalarne, och undervisad af en gammal tjenare i Sturefamiljen om den roll han borde spela, utgaf han sig derstädes för Sten Stures son och förklarade sig hafva blifvit hållen i fängelse af kung Gustaf, hvilken vid alla tillfällen sökt beröfva honom lifvet, hvarför han nu sökt sin tillflykt hos de redliga dalkarlarne, som alltid varit ett stöd för hans familj. Många af dalkarlarne
