Sida 183
läto förleda sig utaf hans tal och tårar; han upprättade en lifvakt, lät slå mynt, och trädde till och med i förbindelse med Norrige, der han genom erkebiskopens i Trondhiem förord blef förlofvad med en adlig jungfru. Vid underrättelsen om detta uppror, skickade Gustaf krigsfolk till de socknars hjelp som ännu blifvit trogna, och Christina Gyllenstjerna skref ett öppet bref till alla dalkarlar, hvaruti hon förklarade, att daljunkern ej var hennes son, utan en bedragare. Den undflykt, den falska Sturen då tog, att förklara, det hans moder blygdes att erkänna honom, emedan han blifvit född före äktenskapet, bidrog helt och hållet att förstöra det förtroende dalkarlarne hade till hans sannfärdighet. Emellertid förbehöllo de sig hos konung Gustaf det han fritt skulle få resa ur landet, hvartill konungen, tvungen af omständigheterna, i början samtyckte. Men sedan Gustaf på den evigt märkvärdiga Westerås-riksdagen 1527 genomdrifvit alla sina planer och tillegnat sig de andligas egendomar och låtit kröna sig i Upsala, samt i början af året derpå hållit en sträng räfst med dalkarlarne på Tuna ting, hvarvid flera af de upproriska blifvit halshuggna, skickade han sändebud till Norrige och fordrade, under hotelse af krig, de förrädiska svenskarnes utlemnande. Väl skickade erkebiskopen i Trondhiem daljunkern i hast öfver till Tyskland; men konung Gustaf lät hastigt sin secretair resa öfver till Rostock, dit daljunkern begifvit sig, och derstädes inför rådet anklaga honom för den stöld han hade begått såsom stalldräng, hvarpå han blef gripen och halshuggen.
År 1527 ingick Christina Gyllenstjerna ett nytt giftermål. Rådsherren och rikshofmästaren Thure Jönsson Roos, som ansågs för den förnämsta bland Sveriges adel och som i 30 år varit lagman i Westergötland, hade tvänne söner. Den äldsta bland dem, Johan Thuresson, hade i sju år tjent i Tyskland under kejsar Maximilian och så utmärkt sig, att kejsaren i hela sin krigshärs åsyn slog honom till riddare. Han återkom till fäderneslandet på ett besök, då Gustaf förmådde honom till att qvarstanna, utnämnde honom till rådsherre och befordrade giftermålet mellan honom och Christina Gyllenstjerna, som försiggick år 1527. Denna förbindelse mellan tvänne mäktiga slägter, hvilka båda kunde anse sig lika så nära berättigade till thronen, som den nyss derpå uppstigna Wasa-ätten, skulle kunnat blifva högst farlig för Gustaf I, om ej så väl Christina Gyllenstjerna, som hennes man, hyst redliga och lojala tänkesätt. Detta visade sig isynnerhet vid det året derpå utbrustna upproret i Westergöthland, för hvilket Christinas nye svärfader, rikshofmästaren Thure Jönsson Roos, stod i spetsen. Planen var ingenting mindre än att afsätta konung Gustaf och i dess ställe till konung utvälja riksrådet Måns Bryntesson Liljehöök. Thure Jönsson försökte allt för att äfven indraga sina söner i upproret; men så väl Johan Thuresson, som hans broder, vägrade all delaktighet i planen och uppenbarade allt för konung Gustaf. Upproret slöts för öfrigt af sig sjelft genom Westgötha-allmogens vägran att deltaga i uppresningen, hvarpå Thure Jönsson flydde till Norrige, till konung Christian II, hvilken kort derpå lät halshugga honom. De öfriga anstiftarne blefvo strängt straffade på riksdagen i Strengnäs år 1529.
Det tycktes emellertid vara af ödet beslutit, att Christina Gyllenstjernas barn, äfven mot hennes vilja, skulle blifva en anledning till oro för Gustaf I. Stridigheter hade uppstått emellan Gustaf I och Lübeck, i anledning deraf, att Gustaf, allt efter som han hunnit betala Sveriges skuld till Lübeck, sökte befria sitt rike från de tryckande bojorna af Lübecks uteslutande handel med Sverige, och för detta ändamål afslöt en handels-traktat med Nederländerna. -- Förtörnad deröfver, hotade regeringen i Lübeck att nedstörta Gustaf från thronen. För detta ändamål var det nödvändigt att uppställa en kronpretendent. Den unge Svante Sture, Christina Gyllenstjernas son, vistades vid denna tiden vid hofvet i Lauenburg, hos konung Gustafs svärfader, dit han blifvit af konungen skickad för att lära sig ridderliga öfningar. Honom lockade lübeckarne med list från Lauenburg och förde honom fången till Lübeck. Der föreställde de honom, att konung Gustaf bar hat till honom och uppdragit åt sin svärfader att taga honom afdaga, samt erbjödo honom Lübecks hjelp, att återeröfra riksföreståndareskapet i Sverige; men Svante Sture vägrade med ståndaktighet att deltaga i detta företag, emedan han derigenom skulle störta sin
