Sida 214
kedja af missöden, hvarför hon varit utsatt. Vi framställa denna berättelse i sammandrag.
Hon var först gift med mäster Erico Petri Stockholmensi, som var kyrkoherde i Upsala, men som dog ett år efter deras bröllop, i December 1567.
Sedan gifte hon om sig, 1568, d. 4 Dec., med den nämnde mäster Petrus Jonæ Helsingus; och de lefde ganska lyckligt tillsammans under en tid af något öfver tre år, till 1572, då en förfärlig eldsvåda härjade Upsala stad och förstörde den nästan helt och hållet, hvarvid det arma prestfolket med sina två späda barn voro nära att tillsätta lifvet och måste prisa sig lyckliga att kunna rädda sig, med förlust af allt hvad de egde, till och med alldeles utan kläder. Mannens boksamling blef dock räddad.
Han hade emellertid sin tjenst qvar, men träffades, efter ett år, af ytterlig fattigdom och, följande året, af en ny olycka, i det han för sitt öppet yttrade ogillande af liturgien, som konung Johan III med all makt sökte införa, föll i onåd hos denne herre, som, i stället att hjelpa och understödja den brandskadade prestfamiljen, beröfvade mannen en del af de pastoratet tillhörande inkomsterna.
Åter framskredo tre år, under stora bekymmer, då en tredje olycka inträdde i de båda makarnes torftiga, men fridfulla tjäll. Elden kom åter lös, denna gången endast i det huset, der kyrkoherden med familj bodde och under det han var från staden bortrest. I hans egen studerkammare, der han hade sina från förra eldsvådan med möda räddade, dyrbara böcker, som kostat honom mången silfverdaler, och manuskripter, som kostat honom många vakor alltifrån hans tidigare ungdom, jemte mycket annat, som var honom uteslutande dyrbart och oundgängligt, började lågan först yppa sig och spred sig snart med hastighet öfver hela huset. -- Och då -- för andra gången på fyra år -- blef familjen brandskadad, och det så, att de voro utblottade på allt, ända till nödiga kläder. Kyrkoherden Helsingi bestörtning och bedröfvelse öfver sina böcker, som gått förlorade, lärer hafva varit outsäglig. Det låter här i fruns berättelse, som om hon skulle trott denna sednare eldsvåda hafva härrört af mordbrand; men hon lemnar denna gåtas lösning derhän.
Helsingi grannar och vänner rådde honom att begifva sig till Stockholm, till konungen, för att anhålla om förbättrade lönevilkor; men han vågade icke personligen visa sig för det uppretade majestätet. Frun begaf sig i stället åstad, men fick ej audiens hos Johan, utan endast hos någon af hans hofmän, den hon benämner Nils Hansson, hvilken hon bad lägga sig ut för hennes man, att han måtte fritt få utöfva sitt presterliga embete och derför uppbära den lön, som honom efter lag tillkom. Men Nils Hansson gaf henne, efter ett par dagar, det besked, att konungen sagt sig "ej behöfva föda den hund, som honom bita skulle". Ville deremot Helsingus gå in på konungens mening och antaga den lära han ville införa, skulle, såsom orden föllo, "honom blifva vedergäldt mer för mindre".
Den arma frun vände sig nu till andra betydande män i hufvudstaden, bedjande om deras råd och bemedling, men de hvarken kunde eller ville göra något för henne, eller för hennes olyckliga små barn.
Då hon såg sig ingenting kunna uträtta, beslöt hon, under tårar, att från herberget, der hon tagit in, begifva sig på återväg till Upsala. Men då kom ett bud från Nils Hansson, att hon måtte dröja till påföljande dagen; han ville, såsom han lät säga, ännu en gång tala med konungen till hennes förmån. Hon erhöll då, såsom almosa, en läst spannmål, som hon lät föra med sig till hemmet.
Kort derefter blef ett litet pastorat ledigt, nära Upsala. Helsingus fördristade sig att söka det och det blef honom svaradt, att han skulle få det, med förbehåll att han i sitt hus skulle taga en konungens kapellan, som förrättade tjensten. Detta var dock något, som den rättsinnige, om det rätta i sin tro fullt öfvertygade, mannen ej kunde gå in på, och så måste han åter hålla ut med det förra, otillräckliga brödet.
En tid derefter hemsöktes Upsala stad af en farsot, eller "pestilentia", såsom fru Helsingus kallar den, hvilken blef så förödande, att allt vek ur sin vanliga ordning. Professorer och andra lärare upphörde med sina föreläsningar och
