Sida 215
en hvar, som det kunde, lemnade den förpestade staden och dess område. Äfven Helsingus med familj flyttade till Fundbo och förblef der under en tid af flera månader. Men då, efter den härjande farsotens slut, allt började återkomma i sin gamla ordning, och Distings marknad var öfver, anlände till Upsala trenne herrar, Knut Knutsson, Henrik Mattsson och Johannes Secretarius, för att å konungens vägnar tala med mäster Petrus Jonæ Helsingus, angående den nya religionen. Och då han befanns lika ståndaktig som förr i försvarandet af hvad han ansåg vara rätt, befallte de honom att resa till Stockholm, för att stå till svars inför konungen personligen. Mäster Petrus svarade då helt frimodigt, att han hade för flera år sedan på egen bekostnad redan gjort alltför många resor till Stockholm och hade ej lust att göra flera.
Knappt voro de förnäma herrarne till konungen hemkomna med den frimodige prestens svar, förrän denne blef genom ett konungens bref strängeligen anbefalld att ofördröjligen begifva sig till hufvudstaden. Efter sitt första samtal med Hans Maj:t blef han nu insatt i en kammare på slottet och der hållen fängslad. Det var helt nära påsken. Den stackars fången blef på sjelfva långfredagen utsläppt och fick tillåtelse att återgå till sitt herberge. Följande dagen blef dock vakt uppställd utanför både porten derstädes och det rum presten bebodde, så att han ej fick undkomma.
Under allt detta nedkom hans hustru med ett dödfödt barn. Sorgen, påstår hon, var dertill orsaken. Hon låg länge sjuk och den oförsigtighet, hvartill hon gjorde sig skyldig, att, ännu icke till helsan fullt återställd, begifva sig af till Stockholm, för att råka sin fängslade man, ådrog henne en svår sjukdom, den hon under hela sin öfriga lefnad fick behålla. Hon färdades de sju milen ridande; och då hon kände sig ej ega styrka att hålla sig upprätt i sadeln, band hon sig med ett långt handkläde fast vid densamma. Mera död än lefvande anlände hon till herberget, der hennes man hölls fången. Hon bars upp, till utseendet utan lif, och förblef i nio veckors tid sängliggande sjuk.
Det första bruk hon gjorde af sina återvunna, ehuru ännu svaga krafter, var att besöka Henrik Mattsson, för att fråga honom om han visste huru länge hennes man skulle tvingas att såsom fånge i Stockholm lefva på egen bekostnad; ty något till underhåll bestod man honom icke. Må man dömma om hennes sinnesförfattning, då hon fick till svar, att konungen bekymrade sig föga, antingen den förstockade presten lefde några veckor mer eller mindre. Hans Maj:t ämnade i alla fall låta hans hals blöda inför allt folket, till varnagel för andra upproriska och illvilliga. Benedicta frågade då, om äfven hon skulle mista hufvudet, eftersom hennes tro var densamma som mannens. Svaret härpå blef undvikande och slutade med, att den tro, som konungen ville hafva antagen, var den rätta.
Ändtligen återvände den bekymrade qvinnan hem till sina små barn; men knappt var hon hemkommen, förrän några af konungens män kommo dit och framvisade order, att de skulle taga all säd, som fanns i prestgården, och föra den till Stockholm, der den skulle vändas i penningar, till bestridande af de böter, som blifvit hennes man ådömda. Och nu blef huset plundradt på all säd, till och med den som låg på gården utbredd till torkning.
Så kom hösten och den beklagansvärda prestfrun hoppades dag från dag att få se sin man fri återvända hem, om ej förr, åtminstone till julen. Men det blef ingenting af. I stället erhöll hon från sin man ett bref, med uppmaning, att hon skulle taga sina små barn med sig och skynda till Stockholm, att kasta sig för konungens fötter och bedja om nåd. Ty det var nu beslutadt, att Petrus Helsingus skulle från Sverige bortföras på ett till Narva afgående fartyg.
Frun och barnen hunno dock icke långt på denna bedröfliga resa, förrän de möttes af ett ridande bud, som lemnade ett nytt bref från mäster Petrus, hvilken berättade, att han hade flytt ur fängelset, samt besvor sin hustru att äfven fly, så fort hon det förmådde, så kärt det henne vore att få behålla lif och frihet. -- Hon återvände då hem med sina barn, men skiljdes samma qväll ifrån dem, under tusende tårar och klagorop, samt begaf sig hemligen bort från prestgården.
Knappt en timma hade hon varit borta, då sex karlar, från hofvet sända, infunno sig, med band och bojor, för att, såsom de sade, fängsla,
