Anteckningar om svenska qvinnor

gammal -- då hon fann sig ej längre kunna uthärda med vistandet härstädes. Hon flydde i största hemlighet härifrån, till stor bestörtning för den unga drottningen, för dennas förmyndare, aldramest för rikskansleren Oxenstjerna, samt icke litet för hela rikets öfriga invånare.

Dock -- hvarthän hade hon begifvit sig? Det var hvad man i början omöjligt kunde gissa. Till Brandenburg, hennes fosterland? -- Nej; detta var nu i krig med Sverige. -- Till något af de katholska länderna i Europa? -- Lika litet. Maria Eleonora var ju så svärmiskt tillgifven den lära, för hvilken hennes gemål hade utgjutit sitt ädla blod, att hon aldrig kunde misstänkas för att söka skydd hos något folk, som ej var densamma tillgifvet. -- Till Danmark således.

Ja, till Danmark hade hon rest. Hon hade i aldrastörsta tysthet invigt det danska sändebudet i Stockholm i sin hemliga plan att öfvergifva Sverige och på detta sätt lyckats utverka, att danska kungen sände fartyg emot henne till Gottland, att der hemta henne. Hon hade dock under denna resa mycket att utstå af en envis storm, jemte svår sjösjuka.

Konung Christian i Danmark var enkling och i sina bästa år, och det var icke utan, det han ju hade sina funderingar på Gustaf Adolfs enka, hvars af alla prisade skönhet eggade honom, lika mycket som hennes sorg efter den aflidne maken föreföll honom pikant. Det vissa är, att han hoppades vinna den svenska enkedrottningens bemedling under en snart stundande tid, då han åt någon af sina trenne söner, Fredrik, Ulrik eller Christian, önskade den unga drottning Christinas hand.

Förhållandet mellan den i början så ridderlige värden och den sköna gästen -- ty utmärkt skön var Maria Eleonora ännu, i trots af sina fyrtioett år och sina utgjutna tårar -- förhållandet, säga vi, förblef icke länge godt. Ty svenska rådet vägrade envist att till drottningen öfversända hennes lifgeding, hvilket, enligt dess påstående, var henne förbjudet att i främmande land förtära. Men väl öfversändes hela hennes ganska talrika hofstat och betjening, dvergar och narrar icke ens undantagna; ty drottningen hade, bland andra svagheter, den, att omgifva sig med sådant otyg, hvilket för Christina utgjorde en fasa. Då nu kung Christian var mycket hushållsaktig och det varit alldeles tvärt emot hans uträkning, att i längden nödgas bekosta allt hvad en kunglig gäst, så slösande och upptågsfull som Gustaf Adolfs enka, kunde fordra för sin hofhållning, råkade de i ett ganska spändt förhållande till hvarandra. Tvister uppstodo till och med. Konungen lät påskina, det han ångrade att för Maria Eleonora hafva öppnat sina stater; hon, häftig och nyckfull som hon alltid var, besinnade ej att hon vistades der på nåder, utan anklagade Christian för brist på grannlagenhet.

Så fortskredo, under otaliga obehag, trenne år, hvarefter svenska rådet ändtligen lät förmå sig att sända enkedrottningen 30,000 rdr årligen. Men hon stod just då på resa till Brandenburg, der hennes brorson emellertid blifvit regerande hertig. Han hade gjort vissa vilkor för fasterns emottagande i hans land, först, att han, och icke hon sjelf, skulle förvalta de från Sverige öfversända penningarne, hvilket högeligen misshagade drottningen, sedan, att hon skulle bo och vistas, icke i den dåvarande brandenburgska hufvudstaden, utan i Königsberg, i det från hufvudstaden temligen långt aflägsna Preussen, som då var endast en provins under Brandenburg och der hon icke trifdes.

Ändtligen föll det henne in att längta tillbaka till det förr så hatade Sverige. Hon skref derom ett bref till Christina, som genast svarade att hon med glädje skulle återse sin mor, och for sjelf med stor ståt henne till mötes. Mor och dotter återsågo hvarandra under upprepade ömhetsbetygelser, och enkedrottningen sparade icke heller nu sina tårar, hvaraf hon ännu egde ett aldrig trytande förråd.

Maria Eleonora blef nu mera stilla och man hörde henne icke, så som förr, klaga öfver Sverige och svenskarne. Hon försonade sig till och med med Axel Oxenstjerna, så att förhållandet dem emellan blef på slutet ganska vänskapligt. Men deremot blef förhållandet mellan de båda drottningarne aldrig sådant det borde vara mellan mor och dotter. De sågo hvarandra sällan och när det skedde, aflopp det vanligen icke utan ordvexling.

Djupt och innerligt sörjde Maria Eleonora