Anteckningar om svenska qvinnor

öfver dotterns brist på sann religiositet, och hennes moderliga bekymmer ökades ju mer hon varsnade Christinas tilltagande lättsinne och gäckeri med allt heligt, samt blef underrättad -- ty sqvallret inom hofven är lika beställsamt som annorstädes -- om att förklädda jesuiter funnos här i landet. Hon beklagade sig för Axel Oxenstjerna, som emellertid, utträngd af de många unga gunstlingarne, fallit i Christinas onåd, ocb dessa båda, lika djupt bedröfvade, öfverlade och rådslogo, men förmådde dock ingenting hjelpa, ingenting afstyra.

Men huru stor blef ej den arma enkedrottningens förfäran, vid bevittnandet af det steg hennes dotter tog, då hon sjelfmant nedlade Wasarnes konungakrona och nedsteg från den thron hon ärft efter sin store fader, en thron, den hon sjelf under en tid gjort så strålande af ära.

Maria Eleonoras sista olycksbud var underrättelsen om Christinas offentliga afsägelse af den religion, för hvilken hennes egen far, den store Gustaf Adolf, kämpat, blödt och låtit sitt lif, men -- segrat. Endast ett år öfverlefde hon detta för henne så fasansfulla slag. År 1655 fick ändtligen hennes oroliga hjerta frid och hon fick hvila, i Riddarholmskyrkan, vid sidan af sin gemål, den så bittert begråtne.

Vi äro dock skyldiga den så mycket klandrade Maria Eleonoras minne den upprättelsen, att hon var långt ifrån elak till själ och hjerta. Tvärtom kunde hon stundom vara ganska god, och välgerningar utöfvade hon som oftast, ehuru alltid tanklöst och utan urskiljning. Alla hennes fel lågo på ytan och jäste der, såsom ett skum; men på bottnen af hennes själ var dock så klart, att himlens stjernor skulle kunnat spegla sig deruti, om der någonsin varit så stormfritt på ytan, att deras strålar kunnat tränga till djupet.

Maria Elisabeth. Denna prinsessa, olycklig i åminnelse, var född 1596 och af naturen särdeles vanlottad. Ful var hon, samt beständigt sjuklig, till följd af en klen, icke fullkomligt färdig och välbildad kroppsbyggnad. Hon var äfven ganska klen till förståndet och påstods stundom vara mindre redig till sinnes; dock härrörde väl detta mest af de konvulsioner, hvaraf hon så ofta plågades.

Maria Elisabeths föräldrar voro konung Carl IX och hans sednare gemål, drottning Christina. Den sjukliga prinsessan var således Gustaf II Adolfs egen syster.

Emellertid blef hon, just för sina både kropps- och själslytens skull, af sina föräldrar mycket bortklemad. Föräldrarne pjollrade ofta med det stackars sjuka barnet och sökte på allt sätt inför verlden öfverskyla hennes brister, så godt det sig göra lät.

Man skulle väl svårligen kunna tro, det fråga någonsin kunde uppstå om denna stackars klena varelses bortgiftande. Icke desto mindre voro både kung och drottning allvarsamt betänkta derpå, då Maria Elisabeth var femton år gammal, och till hennes gemål utsågs den då tjugotreårige prins Johan, son till framl. konung Johan III och hans sednare gemål Gunilla Bjelke. Den unge fursten hade vid tre års ålder blifvit faderlös och vid sju års ålder äfven förlorat sin mor, hvarefter han uppfostrades vid farbroderns hof, tillsammans med dennes barn. -- Han var af ett mildt, stilla och böjligt sinnelag och sporde visst aldrig någon lust att tillvälla sig kronan. Icke desto mindre fruktade både kung och drottning att så kunde ske, om Johan förmälde sig med någon utländsk, ärelysten prinsessa.

Någon motsägelse å Maria Elisabeths sida kunde naturligtvis icke komma i fråga; men Johan blef liksom slagen af åskan, då man förkunnade honom det val, hvarmed han var af konungen hedrad. -- Dock, hvad var att göra? Han vågade icke motsätta sig den bistre farbroderns önskan.

Det var i början af 1611, som de unga blefvo förlofvade, och bröllopet firades 1612, efter Carl IX:s död. Äktenskapet blef högst olyckligt; de unga makarne, som höllo sitt hof, än i Wadstena, än på hertigens slott Bråborg i Östergöthland, leddes alldeles ofantligt med hvarandra. Hon var nästan beständigt sjuk och han, som dagligen allt mer och mer kände tyngden af att för egenmäktiga slägtingars skull vara uppoffrad, sörjde och grämde sig öfver sitt olyckliga öde, så att han dog, d. 5 Mars 1618, i blomman af sin ålder. Fem månader derefter afled den sjukliga hertiginnan, och enhvar tyckte det var godt att det tråkiga, barnlösa äktenskapet blef så snart upplöst af döden.