Sida 312
För honom hyste hon den innerligaste vänskap och blef honom en så tacksamt läraktig elev, att de stunder han använde på hennes undervisning snart utgjorde de enda glädjeblommorna i hans lif, så rikt på kroppsliga plågor och så tomt på all annan fröjd, än den, som böcker kunna skänka.
Olyckligtvis för fröken Nordenflycht blef hennes lärare alldeles förälskad i henne, något hvarom den barnsliga flickan ej ens kunnat hysa en aning, hon, som i honom trott sig se endast en vän, en själsfrände, åt hvilken hon utan förbehåll kunde skänka hela sitt förtroende. Till råga på allt dog hennes far, då hon var sexton år gammal, men fordrade först af henne på sin dödssäng, att hon skulle bli Tidemans maka; så mycket höll han af den unge mannen, hvilken för honom, Hedvig ovetande, hade yppat sitt hjertas tillstånd. Den stackars flickan blef helt bestört, men lofvade dock, under strömmande tårar, att lyda sin far, ansåg sedan, såsom man gemenligen gör, ett åt en döende gifvet löfte såsom en helig ed, och bemödade sig från den dagen att åt den fordne vännen egna en helt annan känsla än förr, ett bemödande som dock aldrig kröntes med framgång, hur mycket än Hedvig hade sin fars ord i minnet.
Emellertid sjuknade Tideman, snart efter kamreraren Nordenflychts död, och blef i tre år nästan beständigt sängliggande. Hedvig vårdade honom så som en syster skulle hafva gjort, och samtalen dem emellan, i alla ämnen inom vetandets område, dessa samtal, så nyttiga för henne, så vederqviekande för honom, fortforo alltjemnt under hans plågors mellanstunder, ty han bodde fortfarande hos kamrerskan Nordenflycht, hvilken för honom visade sig såsom en verklig mor. -- Ändtligen afsomnade han 1737; Hedvig var då nitton år gammal. Hon saknade visst djupt den gode vännen och vise läraren; men en känsla, förut aldrig erfaren, mildrade dock denna saknad. Hon kände sig fri, som fågeln, kände att hon kunde få fritt förfoga öfver sitt hjerta.
Ett år derefter gjorde hon bekantskap med en ung prest, Jakob Fabricius, och då, då talade hennes hjerta om helt andra känslor, än dem hon hyst för Tideman. Snart hade Fabricius och hon ömsesidigt förälskat sig i hvarandra; han friade, erhöll hennes mors samtycke och de blefvo förlofvade.
Men en slägting, på hvilken den unge prestens framtid till väsendtlig del berodde, ogillade hans val af brud och lade hinder i vägen för bröllopet, som dock ändtligen blef af, efter fyra års väntan.
Fästmöstiden lärer dock, enligt den stora skaldinnans eget påstående, hafva varit hennes ljufvaste tid i hela lifvet. Fabricius var ej i Stockholm, utan de älskande måste åtnöja sig med att endast brefvexla sins emellan. Dock - hvilken brefvexling! -- Den fördes på latinsk vers, och författarinnan yttrar derom i sin sjelfbiografi: "Vi öfvade oss flitigt i den konsten, ty vår brefvexling är ej annat än herdaqväden."
Ändtligen erhöll Fabricius en kyrkoherdebeställning i Carlskrona och bröllopet firades. Det unga, förälskade paret reste straxt derefter till sin bestämmelseort, hvarvid dock den olyckan inträffade, att en storm uppstod, som hotade att förgöra alla dem som voro ombord på fartyget. Nästan genom ett underverk blefvo deras lif räddade, och de erhöllo i en usel fiskarestuga på Ölands östra kust herberge öfver natten samt fingo torka sina genomdränkta kläder. Men alla deras saker, deras garderob, deras bosättningsartiklar -- allt låg begrafvet i hafvet, och detta var i sanning en hård pröfning för de temligen medellösa nygifta.
Dock -- en ännu hårdare pröfning förestod den stackars fru Nordenflycht, ett slag, som hotade att för hela hennes återstående tid göra henne otillgänglig för all lifvets glädje. Hon förlorade nemligen, efter sju månaders äktenskap, sin man, hvilken döden efter en kort sjukdom bortryckte, och smärtan öfver denna förlust lade henne genast på sjuksängen, der hon qvarhölls i elfva veckor.
Bedröfvad öfver att ej hafva fått följa den älskade till ett bättre lif, lemnade hon nu Blekinge och begaf sig till Södermanland, der hon arrenderade ett litet torp och lefde afskiljd från hela verlden. Alldeles i likhet med drottning Maria Eleonora draperade hon rummet med svart och dvaldes under åratal i detta sjelfvalda fängelse. Hon fördref der sin tid med att spela harpa och sjöng till den elegier öfver den
