Sida 313
aflidnes bortgång och öfver sin försvunna paradisiska sällhetsdröm, hvilka sorgeqväden hon emellertid samlade och af trycket utgaf, under titel af: "Den sörjande Turturdufvan".
Härigenom fästades så småningom den större allmänhetens, ja, hela Sveriges uppmärksamhet på den sörjande unga enkan, åt hvilken man ej kunde annat än egna det djupaste deltagande, tillika med det lifligaste intresse.
Ändtligen ledsnade hon dock vid den landtliga fristaden. Hvem kan också beständigt sitta ensam och sjunga sorgeqväden? -- Det säges väl, att giktkrämpor, dem hon under skeppsbrottet ådragit sig, tvungo henne att lemna landsbygden och flytta till hufvudstaden, der hon hade bättre tillgång på läkarevård; men mest lärer hon dock blifvit dertill föranlåten af lockelser utifrån. Man hade sändt henne en mängd bref, och knappt spridde sig ryktet om hennes anländande till Stockholm, förrän en hop litteratörer gjorde henne sina uppvaktningar. Snart stadfästades hennes litterära rykte genom utgifvandet af ett slags journal, kallad "Qvinligt Tankespel af en Herdinna i Norden", samt tvänne andra värderika arbeten: "Tankar om Skaldekonstens Nytta" och "Det frälsta Svea".
Hade fru Nordenflycht förr lefvat undangömd och ensam, så blef det lif hon hädanefter förde en fullkomlig motsats till stillhet och ensamhet. Alla utmärkta män täflade om hennes bekantskap och nästan trängdes i hennes boning, och snart stiftades af denna vittra krets och under den frejdade skaldinnans ledning sällskapet Utile Dulci, der hon sjelf lyste såsom solen och der man hade outsägligt angenämt, på samma gång som man skärpte sitt förstånd och utvidgade sina kunskaper.
Så fortgick det i många år och fru Nordenflycht, "Herdinnan i Norden", såsom hon nu allmänt kallades, qvarstod alltjemnt på höjden af sitt skalderykte, tills en olycka, beklaglig, derför att den var ohjelplig, utsläckte hennes lif, på samma gång som den kastade -- om icke åtlöjets, åtminstone ömkans skugga öfver hennes namn för everldliga tider.
I det af henne, tillsammans med de då unga skalderna, grefvarne Creutz och Gyllenborg, jemte flera andra, stiftade vittra samfundet Utile Dulci invaldes äfven en ung, intagande man, agronomen, eller, såsom det då benämndes, ekonomen Johan Fischerström, presenterad af fru Nordenflychts kusin och bäste vän Klingenberg. I denne Fischerström, som visserligen var ovanligt vacker och hade ett intagande sätt samt var af naturen rikt utrustad på hufvudets vägnar, ehuru vida underlägsen den ryktbara skaldinnan, förnämligast i år -- ty han var visst tretton år yngre än hon -- förälskade sig den några och fyratioåriga enkan på ett sätt, som kostade henne lifvet. Ty då hon, sväfvande mellan hopp om genkärlek och fruktan för kallsinnighet å hans sida, ändtligen fick veta, att hennes kärleks föremål var en annans fästman, grämde hon sig så djupt, att en all glädje, allt hopp, all lefnadsnjutning dödande melankoli blef följden af den olyckliga visshet hon nu erhållit. Länge hade hon invaggat sig i den illusionen, att den beundrans gärd den unge mannen egnade hennes ovanliga snille och intellektuella tjusningsförmåga möjligen kunde vara kärlek, ehuru ett aggande tvifvel emellanåt uppstod. Nu visste hon huru det var ... visste att han för alltid var förlorad för henne ... att han stod utom gränsen af hennes trollkrets. Sorgen öfver denna försmådda kärlek ökade sig dag från dag, så att skaldinnan slutligen för alltid öfvergaf Stockholm, jemte den vittra krets, hvilken dittills utgjort hennes käraste tidsfördrif. Hon skaffade sig åter en liten fristad på landet, denna gången ett litet torp vid Skokloster, kalladt Qvarnlöten, men som hon omdöpte till Lugnet, och dit hon nu med ens flyttade, i hopp att der finna läkedom för sitt hjertas djupt svidande sår.
Men äfven nu gäckade henne hoppet, äfven här förföljde henne grämelsen öfver hvad hon önskat och ej kunnat ernå. Hennes själsvånda förvärrades till den grad, att den slutligen blef hennes förstånd öfvermäktig. Utan styrka att bära en lefnadsbörda, som -- hon inbillade sig det åtminstone -- blifvit henne alldeles för tung, hoppade hon i sjön, under en promenad i sin trädgård vid Lugnet. Någon i närheten gående varsnade detta och man skyndade att draga upp henne. Hon upptogs väl med lifvet, men öfverlefde endast i tre dagar det kalla badet. Hennes dödsdag var den 28 Juni 1763. Den
