Anteckningar om svenska qvinnor

intill sin död bära namnet Staël von Holstein, som hon i sitt första äktenskap erhöll, framför den sednare mannens namn, ja, till och med framför hennes fars, den frejdade statsmannens.

Biograferna äro icke rätt ense om årtalet, då Anne Louise Germaine Necker föddes; den ena uppgifver år 1766, den andra 1768. Vare nu härmed huru som helst; ett par år mer eller mindre göra ju alltför litet till saken. Hennes moder var Concordie de Notz, prestdotter från Schweitz. Äfven Necker var schweitzare och båda makarne voro protestanter.

Den odödliga författarinnan till "Corinne", "Delphine", "de l'Allemagne" och "Franska Revolutionens förnämsta händelser", jemte många andra lika djupsinniga som intressanta skrifter, hvarigenom hon vunnit hela den bildade verldens beundran, var från barndomen van att i sina föräldrars hus se sig omgifven af allt hvad Frankrike på den tiden egde stort och ryktbart. Icke underligt då, att hon fortfarande samlade omkring sig en sådan lysande krets, der hon, naturligtvis, fann sig mest hemmastadd och der hon sjelf framstod såsom den förnämsta.

Hon var långt ifrån vacker. Hon var -- ehuru uppvuxen i Frankrike -- icke en gång graciös, såsom fransyskorna i allmänhet pläga vara. Hennes enda behag -- men också det förnämsta, i fråga om att tilldraga och tjusa -- voro de ojemförligt sköna, eldiga, stora och talande ögonen, hvilka, såsom det säges, voro hennes blixtrande snilles och djupa känslas klara speglar.

En ung man af ädel börd, grefve de Montmorency, snillrik liksom hon, friade till henne i hennes första ungdom och var af henne älskad med den första kärlekens hela värma. Men hennes mor, som var sin religion svärmiskt tillgifven, kunde ej öfvertalas att samtycka till dotterns förening med en katholik, och den unga flickan var för mycket trogen sina dotterliga pligter, för att icke åt dem offra sin kärlek.

Kom så till hofvet i Versailles den svenske ambassadören Erik Magnus Staël von Holstein. Ehuru nära 20 år äldre än fröken Necker (han var född 1749) lyckades han, efter en just icke så lång personlig bekantskap, vinna hennes tycke, äfvensom föräldrarnes, eftersom han, förutom alla sina egenskaper för öfrigt, äfven hade den, att vara protestant.

Staël von Holstein hade börjat sin bana inom militären, men kom der aldrig längre än till stabskapten vid Södermanlands regemente. Han blef sedan kammarherre hos drottning Sofia Magdalena, och det var då man vid svenska hofvet spårade hans lämplighet för diplomatien. -- Sänd som attaché till Paris, der grefve Creutz då var svensk ambassadör, hade han den lyckan att vinna den lysande drottning Marie Antoinettes bevågenhet, så att han, på hennes uttryckliga förord hos Gustaf III, 1783 utnämndes, först till chargé d'affaires, sedan till ministre pleni-potentiaire, samt slutligen till svensk ambassadör i Frankrike, alltsammans inom loppet af ett och samma år. -- Staël v. Holstein egde, i förening med ett vackert utseende och fängslande umgängesgåfvor, ett ljust hufvud och en svärmande fantasi, med, såsom en bland våra största svenska skriftställare säger, "stark lutning åt det hemlighetsfulla", hvilket sednare karaktersdrag hade förvärfvat honom den sedermera under förmyndare-regeringen så mäktige baron Reuterholms vänskap. -- Hans bröllop med fröken Necker firades 1786; följande året erhöll han från Gustaf III sig tillskickadt ett friherrediplom.

Denna utnämning gladde outsägligt madame Staël, som var något fåfäng, och man tror att hon, för att framgent få heta baronessa, ständigt, äfven såsom omgift med en annan, bibehöll sin första mans namn.

Äktenskapet mellan dessa båda makar blef dock snart allt utom lyckligt. Hon var för mycket skriftställarinna och för mycket passionerad, för att vara familjmor, och troligen hade han föreställt sig henne mera qvinlig, än hon i grunden var. -- Detta gjorde att hon, då revolutionen utbrast, stannade qvar i Frankrike och ej följde sin man till Sverige, dit han skyndsamt återkallades. Hon hade oräkneliga faror att bekämpa, innan det lyckades henne att från Paris komma till Coppet, hennes fars landtslott, i närheten af Genève. Efter några år, då revolutionens blodiga vågor någorlunda hunnit lägga sig och hennes man ånyo blifvit sänd till Paris såsom ambassadör, återvände hon dit och de båda makarne återförenades, dock endast för att snart