Anteckningar om svenska qvinnor

ånyo skiljas. Ty den lärda och politiskt verksamma damen, som fann sin man alltför slösaktig, begärde boskillnad, för att, som hon sade, åt sina barn rädda spillrorna af förmögenheten, innan mannen hunne i grund förskingra den. -- Hade hon dock, med allt sitt genomträngande snille, haft förutseendets gåfva, så skulle hon ej hafva tagit detta steg; ty hennes man afled kort derefter. Han hade ännu en gång blifvit rapellerad, och då han, på vägen hem till Sverige, nalkades gränsen mellan Frankrike och Schweitz, insjuknade han och dog. Det var år 1802.

Man har mycket hört talas om fiendskapen mellan Napoleon Bonaparte och madame Staël von Holstein, och den fanns verkligen, med samma bitterhet å ömse sidor. Han kunde ej tåla att en qvinna uppträdde med penna i hand, i kamp för den politiska friheten, för folkens frihet och såsom oförsonlig motståndarinna mot hans despotism; hon, å sin sida, fördrog ej den köld, ja, den uppenbara missaktning, hvarmed han bemötte henne. I stället att, i likhet med alla hennes samtida, hylla henne såsom tidehvarfvets snillrikaste qvinna, hånade han och sökte förödmjuka henne, så ofta han kunde. Verldskunnigt är, bland annat, hvad han svarade henne, på frågan, hvilken han värderade mest bland alla qvinnor. "Den, som föder de flesta barnen", var det svar han gaf, då hon helt säkert väntat sig något smicker, någon hyllning åt hennes egen personlighet. -- Hon slungade mot honom från salongerna den ena sarkasmen efter den andra och plågade honom med sina politiska skrifter. Äfvenledes inverkade hon eftertryckligt på det allmänna tänkesättet. Men det sista steget hon tog, och som blef afgörande för hans beslut, var hennes skrift om Tyskland. Hela upplagan blef sönderhackad, och författarinnan förvist från Paris.

Men det var icke nog med att hon förvistes. Napoleons förföljelse sträckte sig ändå längre, så att hon icke ens vågade vistas i Schweitz, utan ansåg rådligast att fly från slottet Coppet, hennes fädernegods, tillika med sina tvänne söner och sin dotter Albertina.

Det var 1812, som familjen Staël von Holstein flydde undan kejsarens despotiska välde, för att söka sig en fristad i ett friare land. Öfver Wien, Moskau och Petersburg kommo de till Stockholm, der de väckte ett oerhördt uppseende, så väl i hofvets som andra den förnämare verldens cirklar, och der de tillbragte en hel vinter. Att den verldskunniga författarinnan skulle firas af alla, som nalkades henne, var naturligt, och hon syntes också fordra det, såsom en oeftergiflig gärd åt hennes snille. Hennes inflytande inom de högre kretsarne blef ganska vigtigt, såsom stöd åt det nya politiska systemet i Sverige. Beundran för kejsar Napoleon var här stegrad till det högsta; men denna stämning motarbetades verksamt af madame Staël.

Ingen skulle veta -- men man visste det ändå -- att en herre, vid namn Rocca, som åtföljde familjen, var hennes andra man, sedan 1811, då hon låtit viga sig med honom, dock, med det uttryckliga förbehåll, att ingen skulle veta derom, emedan hon fortfarande ville heta friherrinna Staël von Holstein. Hon hade ock i sin svit en annan ung man, hennes sekreterare, som var ingen mer och ingen mindre än den sedermera så ryktbare tyske författaren August Wilhelm Schlegel.

En samtida författare har beskrifvit madame Staëls apparition vid svenska hofvet år 1812: "De, som kände fru Staël genom hennes skrifter, trodde sig i henne finna en mild, känslofull och anspråkslös qvinna, med ett ord, sådan som man föreställde sig den intressanta författarinnan af Corinne. Men huru besynnerligt blefvo ej dessa samma personer tagna ur sin förvillelse! De funno väl en qvinna, men som klädde sig illa och var i fullkomlig saknad af denna sorts blygsamhet och dessa yttre städade former, hvilka utgöra könets prydnad, och som snarare liknade en af forntidens ystre riddare, förklädd till fruntimmer. Fru Staëls hy bar prägeln af söderns glöd, och hela hennes personlighet erbjöd isynnerhet anblicken af den yppersta helsa. Hennes stora, svarta ögon, som lågade af snillets eld, ingåfvo snarare fruktan än deltagande, och då hon talade, voro hennes vackra händer och armar i ständig rörelse. Hon var förvånande genom sin lätthet att tala, genom rikedom på blixtrande idéer, och det var lätt att se, att de endast af konvenansen förestafvade pligterna och bruken voro henne vedervärdiga." ... Hennes