Sida 39
Betulin, C. E.
slags beröring med densamma, skildrade den såsom i högsta grad älskvärd och bildad samt den unga frun såsom en ovanligt vacker och ståtlig qvinna, fast ingen sultaninna i ett harem kunde vara räddare för att visa sitt ansigte än hon var. Ingen kunde erinra sig att någonsin ha sett henne ute på gatorna och ingen emottogs af familjen, utom mannens disciplar och då på bestämda timmar.
Efter 10 års vistande i Upsala föddes en dotter, hvars födelse dock kostade modern lifvet. År 1822 dog äfven språkläraren de Betune sjelf, och först efter hans död fann man af hans efterlemnade papper att han var en hertig af Sully, som, efter att hafva emigrerat från Frankrike under den första stora revolutionen, slagit sig ned i Upsala såsom fransk språklärare, utan att för någon yppa sitt rätta namn.
Den unga dottern, hvars namn var Mathilde, växte upp “skönare än den skönaste ros“, och hon hade ingen annan lärare än sin fader, hvilken också länge var hennes enda sällskap. En sådan skönhet kunde omöjligen bli obemärkt i Upsala. Den unga Mathilde bjöds öfverallt i societeten, men hindrades ständigt af sin fader att antaga bjudningarne. Men han kunde icke hindra att serenader bittida och sent afsjöngos af studenterna utanför dotterns fönster. Fadern beklagade sig öfver att han icke fick nattro. Äfven dottern stördes i sin sömn, men beklagade sig icke för det. Hennes ögon strålade till och med klarare efter sådana nätter.
En dag yppade Mathilde för sin far att hon förälskat sig i första tenoren i en af serenadqvartetterna, en student af Södermanlands nation med namnet Holmin, hvilken bodde i samma hus som monsieur de Betune, en ung hygglig man för öfrigt och som studerade till prest. Prestkandidater ha alltid brådtom med att förlofva sig. Brödkakan är nära och säker, men väl liten, och monsieur de Betune tyckte att den var alldeles för liten, och om den äfven varit så stor eller välsignelserik som ett af de 5 bjuggbröd, hvarom Skriften talar, så skulle han ändock ha satt sig emot detta parti, af skäl, som man först någon tid efteråt fick lära känna. Ännu visste ingen att det fanns en hertiginna i Upsala och hertiginnan visste det icke ens sjelf. Monsieur de Betune hade hållit sin dotter i fullkomlig okunnighet om sin börd.
“Har han formligen begärt er hand, mademoiselle?“ frågade monsieur de Betune.
“Ja, min far“, svarade mademoiselle.
“När?“
“I går eftermiddag.“
“Således under det jag var på mina vanliga lektioner?v
“Jag tror det var vid den tiden.“
“Han kom inte när jag var hemma.“
“Han vågade det ej. Han bad mig fråga min far när han fick komma.“
“Hvad svar gaf ni honom, när han begärde er hand?“
“Mitt ja naturligtvis.“
“Utan att begära betänketid?“
“Jag behöfde det ej. Han har länge haft mitt hjerta.“
Monsieur de Betune suckade, förmodligen med tanken på sitt fädernesland, der i giftermålsaffärer handen är allt och hjertat intet, isynnerhet inom de anborna familjerna.
“Men jag begär betänketid, jag“, yttrade de Betune, “och jag förmodar att ni samtycker dertill, mademoiselle?“
“Det förstås ... Men hur lång?“ tillade dottern försigtigtvis.
“Jag begär tre månader och fordrar att ni under denna tid icke talar ett enda ord med honom eller svarar på hans bref, ifall han skulle ha den ogrannlagenheten att skrifva.“
“Jag lofvar det“, svarade Mathilde icke utan en synbar strid; “men, min far, hvad har ni då emot honom?“
“Åh, just intet. Men ... men han talar franska som en stympare.“
“Det är sannt. Men han talar desto vackrare svenska“, förklarade dottern.
Monsieur de Betune suckade ånyo. Säkerligen tänkte han på den tid då hvarken han sjelf eller någon annan inom hans familj kunde drömma om att en dotter till honom skulle förstå en kärleksförklaring på svenska, om än aldrig så vacker. Samma dag stängde han sig inne, sedan han skickat återbud till de elever han den dagen väntade till sig. Han skref flera bref, alla adresserade till Paris och hvilka samma dag
Källa: Project Runeberg ·