Anteckningar om svenska qvinnor

lemnades på posten. Ungefär sex veckor derefter fick han ett bref från Paris, efter hvars genomläsande han syntes vid det aldrabästa lynne i verlden och visade sig ömmare än vanligt mot sin dotter. Rörande hennes inclination vexlades icke ett ord mellan Mathilde och fadern, ty äfven det hade ingått i öfverenskommelsén.

Det led mot slutet af den tredje månaden. Holmin, Mathildes utvalde, hade under tiden tagit sin prestexamen, lemnat Upsala och befann sig såsom välbestäld adjunkt hos en prost i Södermanland. Det var nu på sista veckan, då en dag i Juni månad 1822 Holmin fick ett bref med Upsala poststämpel och försegladt med svart sigill. Med darrande hand bröt han förseglingen och fann ett notifikationskort om monsieur de Betunes dödliga frånfälle i en ålder af 52 år och några månader. Hindrad af sin tjenst var det honom först möjligt att på fjerde dagen efter brefvets bekommande resa, men då reste han natt och dag och befann sig en vacker förmiddag i Upsala. Det var tredje dagen efter de Betunes begrafning. Han hastade till sorghuset, genomgick den välkända lilla salen och fann snart i ett inre rum mademoiselle de Betune djupt sorgklädd och blekare än när han sist såg henne. Hon var dock ej allena. Tvänne äldre herrar voro derinne, af hvilka vår pastorsadjunkt i den ene genast igenkände f. d. presidenten, dåvarande landshöfdingen öfver Upsala län, baron Fock. Den andre var en liten gubbe med mörka, markerade anletsdrag och ett blått ordensband i knapphålet.

Under synbar förvirring reste sig Mathilde och tog ett steg för att gå emot den inträdande, men hejdades af baron Fock, hvilken bad adjunkten om ett samtal mellan fyra ögon. Båda gingo ut i salen. Der fick vår adjunkt veta hvad hvarken han eller någon annan dittills haft aning om, nemligen att den aflidne de Betune varit en hertig Sully; vidare att en medlem af denna familj, just den gamle herrn i det inre rummet, enkom kommit till Sverige för att föra den aflidnes dotter, den unga hertiginnan Mathilde, till Frankrike. Baronen tog för gifvet att pastorsadjunkten icke skulle ha någonting emot att denna unga dam återfördes i skötet af sin familj och återinsattes i de vilkor, som tillhörde hennes rang och plats i samhället. Holmin, ehvad han än inom sig kunde ha deremot, förklarade sig likväl undergifven sitt öde och bad endast att få säga den unga damen sitt sista farväl, en bön som icke kunde afslås.

Baronen återvände till det inre rummet och efter några sekunder visade sig Mathilde i salen. Holmin, i denna stund herre öfver sig sjelf -- ett herravälde, kanske det svåraste på jorden -- närmade sig den unga flickan och förklarade mildt, men allvarligt, att han, till följd af nu förändrade förhållanden, för alltid afstode från sina anspråk på hennes hand. Han tackade henne för det förflutna, som varit så rikt på drömmar om lycka, tackade henne äfven derföre att han för det tillkommande bergat ett minne så skönt, att det nästan kunde hålla honom skadeslös för hvad han förlorat. Han talade så länge andedrägten det tillät, och när han kände sig nära att förlora den, framstammade han ett knappast hörbart “farväl“ och tog ett steg tör att aflägsna sig.

“Nej, ni får inte gå!“ hejdade honom Mathilde, “och går ni, följer jag er. Det är då inte nog med att jag förlorat min far, man vill då äfven beröfva mig min brudgum! Nej, det får inte ske! Jag kan icke återfå hvad döden tagit ifrån mig, men med lifvet vill jag kämpa om min kärlek. Hvad angår mig ett fädernesland, som jag aldrig sett och som en gång försköt min arma, ädla far? Hvarföre skulle jag lemna det land, som välvilligt emottog honom, gaf honom bergning och frid medan han lefde och en graf efter hans död? Hvartill gagna mig rang och börd, om jag derigenom går miste om mitt lifs lycka? Nej, jag stannar här, om också en drottnings krona väntade mig.“

Innan hon utsagt de sista orden låg hon redan i sin älskares armar och de blandade sina tårar med hvarandras. De tårarne, de räcka nu till för allt, för lifvets fröjd, liksom för dess smärta.

Det hjelpte inga protester, hvarken på franska eller svenska. Onkeln med S:t Ludvigskorsets blåa band måste resa hem till sitt land med oförrättadt ärende, sedan han likväl förut haft den artigheten att lemna sin nièce en sedel på 10,000 francs, en ringa ting för en hertiginna,