Anteckningar om svenska qvinnor

våra dagar, ansedd för rätt och slätt en handtverkare, utan stod, såsom konstnär, i högt anseende hos det i allmänhet okunniga folket.

Synnerligast voro vapensmederna mycket ärade och uppburna, ty de förfärdigade ju de oumbärliga stridsrustningarne och de dyrbara, verkligen beundransvärda svärden, dem de förstodo att väl härda och konstigt inlägga med guld. En vapensmed, eller guldarbetare, ansågs jemngod med hvilken annan fri man som helst, fastän han icke drog i härnad; ty hans yrke fordrade både insigt och kraft, tvänne egenskaper, hvarpå de gamle satte högt värde.

Waulunder (Wölund, Willand), var således en på den tiden ryktbar konstnär, hvilken icke egde sin like. Han berättades hafva, tillika med två sina bröder, någon tid bott i den nordligare delen af Upland, troligen ditflyttad från Småland, der han måtte hafva blifvit född. Det var i Upland han gifte sig och derifrån den vidunderliga berättelsen spridde sig, som sedan fick en sådan fart genom länder och tidehvarf; ty äfven öfver hela det Germaniska riket är sagan om Waulunder känd. Den lyder som följer:

En dag, då Waulunder och hans båda bröder voro ute på jagt, funno de trenne utmärkt sköna qvinnor, dem de förde med sig hem och togo till hustrur. Qvinnorna, eller de bländsköna jungfrurna, voro komna sunnanifrån, från Mörkvedsskogen; ingen visste rätt hvad deras fosterland hette. Man ville till och med påstå, att de voro Valkyrior, sända från Oden.

Men, efter att en längre tid hafva lefvat lyckligt med sina män, försvunno de helt plötsligt, utan att sedermera kunna någonsin återfinnas. Waulunders bröder foro att söka sina makar, men han sjelf satt ensam hemma och arbetade. Han infattade ädelstenar i guld och förfärdigade väl sammansatta ringar af “guldet röda“, som sagan säger.

Men då bodde i Nerike en konung, benämnd Nidad. Han hade hört Waulunder omtalas och ville gerna ha honom till sin träl, för att tvinga honom att åt sig förfärdiga allehanda kostbara saker. Då, på den tiden, alla i krig besegrade, eller med list vunna, voro segrarens oomtvistade tillhörighet, så var här blott fråga om att kunna fånga Waulunder.

Detta var icke svårt, då man, såsom Nidad, gick försåtligt tillväga. Han sände några af sina män till Upland, till Waulunders boning, för att öfverfalla och föra honom bort med sig. När de anlände var Waulunder på jagt. De gingo då in i salen, betraktade noga hans smide och andra kostbarheter och funno, uppträdda på ett bastband, sjuhundrade ringar, hvaraf de togo en enda, hvarefter de gömde sig.

Den stackars vapensmeden, djupt bedröfvad öfver förlusten af sin älskade maka, “Allhvit den unga“, återvände långsamt till sin ensliga boning. Vid inträdet i salen räknade han ringarne och då han fann en af dem vara borta blef han utomordentligt glad, ty han trodde att Allhvit var återkommen, att hon varit derinne, tagit en ring, gömt sig och ville öfverraska honom.

Nu satte han sig ned, för att invänta henne; men då hon dröjde blefvo hans ögon tunga och han föll i en djup sömn. Vid sitt uppvaknande fann han sig till händer och fötter fängslad med tunga bojor. Det var Nidads utskickade, som hade stulit sig på honom under sömnen och som nu förde honom med sig hem.

När han sålunda ställdes fängslad inför konungen tog denne Waulunders eget dyrbara och konstiga svärd, som i hela verlden ej egde sin like, och snart fick den olycklige se armringen, som blifvit stulen från bastbandet i hans sal, blänka på armen af konung Nidads dotter, den sköna, sextonåriga Bothwild.

Den oöfverträfflige konstnärns öde blef här ganska bedröfligt; ty drottningen, som var en grym qvinna, gaf det onda rådet, att hans fotsenor skulle afskäras, så att han ej måtte kunna rymma. Detta verkställdes och nu sattes Waulunder på en holme, dit ingen annan än konungafamiljen hade tillträde och der en smidja åt honom uppbyggdes.

Att han rikligen förseddes med alla slags metaller och ädelstenar, dem han tvangs att för konungens räkning bearbeta, faller af sig sjelft. Lika begripligt är det, att han rufvade på hämnd öfver sin grymme förtryckare. Fången, afsöndrad från allt menskligt umgänge, saknande sin sköna maka, beröfvad förmågan att gå och vetande sitt ojemförliga svärd vara i den fiendes händer, hvars träl han för lifstiden var,