Anteckningar om svenska qvinnor

fann han sig, som man lätt kan inse, outsägligt olycklig.

Men kung Nidads dotter, den sköna Bothwild, hade från början intresserat sig för den olycklige fången, kanske något för mycket för hennes hjertas lugn, och funderade endast på medel att kunna mildra hans olycka. Hon längtade att återse honom och för detta ändamåls vinnande samt för att få någon förevändning att begifva sig till holmen, der han vistades, bröt hon sönder sin armring och bad sedan sin far om tillåtelse att få ro öfver till holmen, till konstnärn, för att med honom samtala om smyckets iståndsättande. -- Fadern, icke anande den rätta bevekelsegrunden, gaf henne lof att ro öfver dit så ofta hon ville.

Det gick långsamt med armringens lagning. Troligen tyckte Waulunder det vara roligt, att i sin enslighet hafva någon att samtala med, aldrahelst en ung och skön flicka, så att han, gång från gång, längtade efter hennes besök.

Bothwild var kung Nidads äldsta barn; förutom henne egde han två söner, ännu i barnaåren, hans ögons ljus och hans hjertas yppersta skatter.

En dag hade dessa unga prinsar fått det infallet att, allena och utan att någon visste det, taga båten och ro öfver till Waulunder, som nu tyckte sig hafva funnit ett ypperligt tillfälle till hämnd på sin förtryckare. Sagan berättar hurusom han, sedan han mördat de båda barnen, afskar deras hufvuden och frånskiljde sjelfva hufvudskålarne, dem han på ett omsorgsfullt sätt finputsade, samt försedde med kant, fot och handtag af guld och sålunda förvandlade dem till kosteliga dryckeskärl åt konungen, som med fägnad emottog och begagnade dem, förtjust öfver sin träls konstfärdighet och långt ifrån att ana hvaraf de dyrbara bägarne egentligen bestodo.

Emellertid var der en jämmer och sorg vid hofvet och ett idkeligt sökande efter de försvunna konungasönerna. Nidads sorg var outsäglig och äfven Bothwild sörjde djupt sina bröder. Hur långt var hon ej från att misstänka, att den hon älskade var deras baneman.

Sagan berättar, att Bothwild ledde den ofärdige Waulunder ur smidjan, ut i den gröna lunden, der hon blef hans maka.

Efter några månader fick konung Nidad det infallet, att sjelf fara öfver till Waulunder, för att spörja, om han tilläfventyrs kunde gifva någon upplysning om de försvunna gossarne. Det är här, som sagan uppdukar det vidunderligaste om denne konstnär och ställer honom i jemnbredd med den grekiske Dædalus.

Häfden säger nemligen, att då Nidad kom ut till Waulunder hade denne fått färdiga ett par vingar, på hvilka han länge och träget arbetat, och stod nu högt på en klippa, färdig att flyga bort.

Som han nu fann sig i skygd för konungens vrede berättade han denne, helt oförtäckt, att han var hans båda oskyldiga barns mördare. Dock afgaf han icke denna bekännelse förr, än han låtit Nidad svärja “vid skeppets bord, vid sköldens rand, vid hästens bogar och vid svärdets egg, att intet qval förorsaka Waulunders maka, om än känd hon vore, ej heller dess son, om han ock funnes inom Nidads konungasalar.“ -- Detta var en bland de nordiska hedningarne vanlig ed och den hölls lika obrottsligt, som den våra dagars christna inför domstolen aflägga.

Waulunder sade då: “Gack du till smidjan, som du mig byggde, der ser du bälgen med blod bestänkt. Jag deri dina söners hufvud afskar och under läskhon deras ben jag lade.“

Sedan omtalade han, att Bothwild sjelfvilligt blifvit hans maka och att hon snart skulle gifva lifvet åt en son, eller dotter. Gudarne -- ingen prest -- hade välsignat deras förbund.

Derefter höjde Waulunder på vingarne och flög bort -- hvarthän visste ingen. Troligen föll han i hafvet och drunknade.

Nidad var otröstlig öfver sina söners rysliga öde och klagade, såsom det står att läsa: “Jag vaknar och somnar glädjelös alltid. Sist minnes jag mina söner.“

Obrottsligt höll han sin ed, att intet ondt tillfoga Bothwild, ej heller den son hon snart derefter födde. Denne fick namnet Widrik och blef en i sagorna vidtberömd hjelte, som under benämningen Widrik Willandsson fick Willands härad i förläning. Han besjöngs i en skaldedikt, kallad Wilkina-sagan.

Botila, en fru, som berättas hafva byggt Botilsäters kyrka i Wermland, af den anledning,