Anteckningar om svenska qvinnor

och den grenen af Folkungarne, som var närmast beslägtad med den regerande konungafamiljen. Hennes fader, lagmannen i Upland, Birger Persson till Finsta, hade stort beröm på den tiden af de andlige för sin fromhet, som förmådde honom att anlägga kyrkor och kloster. Vigtigare voro hans förtjenster om det allmänna genom hans omarbetningar af fosterlandets lagar, som sedermera blefvo lagda till grund för den allmänna landslag, hvilken utarbetades i Magni Smeks och antogs i Christoffers tid. Brigittas moder, Ingeborg, var brorsdotter till den namnkunnige Birger Jarl. -- Brigitta föddes 1304, och legenderna hafva ej underlåtit att anteckna hvarjehanda underbara händelser dervid, såsom att en nunna, hvilken misstänkte hennes moder, i anledning af hennes dyrbara drägt, för högmod, genom en uppenbarelse fick förebråelse derför, samt underrättades att denna fru skulle framföda ett stort helgon. En dylik uppenbarelse skall hennes moder sjelf haft, då hon lidit skeppsbrott, med tillkännagifvande att hon blifvit räddad för det barnets skull, som hon bar i sitt sköte, likasom en prest skall straxt efter Brigittas födelse i en syn blifvit underrättad, att Birger Persson fått en dotter, hvars röst skulle låta höra sig öfver hela verlden. Under Brigittas första barndom tycktes hon sakna all förmåga till att tala, och förblef stum nära tre års tid, då hastigt talförmågan infann sig i förvånande fullkomlighet. För att öka det underbara i saken, tillägger legenden att Brigittas första ord voro: “Lofvad vare Herran, som gjorde de tungor talande som intet tala kunde.“

Brigittas moder dog ganska tidigt, och omsorgen om hennes uppfostran öfverlemnades åt hennes moster, fru Ingrid på Aspenäs, en dam af utmärkt fromhet efter denna tidens åsigter, som måhända ej litet bidrog genom sin egen religiösa sinnesstämning att bilda flickan för det lif hon framdeles förde. Mostern trodde sig till och med se himmelska varelser hjelpa sin unga systerdotter vid dess brodering, och den unga flickan hade redan vid sju års ålder syner, hvarunder den heliga Jungfrun påsatte henne en krona. Vid tio års ålder såg hon, efter åhörande af en passionspredikan, Frälsaren på korset, som förklarade att alla så behandlade honom, hvilka föraktade honom och försmådde hans kärlek. Allt mer och mer exalterad genom dylika scener, öfverlemnade sig den unga flickan åt de strängaste andaktsöfningar, och steg upp om nätterna för att bedja. Då hon härunder en natt öfverraskades af sin moster, hvilken trodde henne hafva uppstigit af sjelfsvåld, och derföre ville aga henne med ett ris, skall riset ha fallit sönder i gummans händer. Gumman frågade derpå om hon lärt sig någon bedräglig eller vidskeplig besvärjelse; men Brigitta förklarade sig ej känna någon sådan, utan hafva uppstigit för att prisa den Korsfäste, hvilken nu uppenbarat sig för henne, en sak den mostern var lätt öfvertalad att tro, äfvensom en annan kort derefter inträffad syn, då djefvulen visade sig för henne i en förfärlig gestalt med hundrade händer och fötter; men måste, då hon tog sin tillflykt till bönen, erkänna sig ej hafva någon makt öfver henne, om ej Christus tillät det.

Enligt det begrepp denna tiden fästade vid den högsta sedliga fullkomligheten, skulle Brigitta gerna vilja hafva förblifvit hela sin lefnad ogift. Men enligt hennes faders befallning måste hon redan på sitt trettonde år ingå äktenskap med lagmannen i Nerike, Ulf Gudmarsson, herre till Ulfåsa. Emellertid öfvertalade hon sin man att i tvänne år en obrottslig kyskhet dem emellan skulle iakttagas, en försakelse, som sedermera utsträcktes till vissa tider på året, såsom de stora högtiderna och under fastlagen, samt alla andra helgedagar, då hon vistades för sig sjelf och sof med tagelskjorta på kroppen i stället för linne, på en matta på golfvet, för att späka sitt kött. Man ser att den helgonkrona, om hvilken S:t Brigitta redan drömt i sin barndom, ännu beständigt föresväfvade henne, och då hon ej fick eröfra den genom en ogift lefnad, sökte hon vinna den på annat sätt. Ej nöjd med sin tagelskjorta, gisslade hon sig under sina bönstunder oupphörligt, och lät till minne af Christi lidande stundom om fredagarne brinnande vax falla på sina armar, och då brännsåren derefter ville läkas uppref hon dem sjelf. Med ett sådant nit för alla de försakelser som tillhöra ett katholskt helgon, kunde naturligtvis icke fasta och pilgrimsfärder, dessa enligt katholska idéerna så förtjenstfulla goda verk, förglömmas.