Anteckningar om svenska qvinnor

Om ock S:t Brigittas husliga ställning ej tillät henne att iakttaga den stränga fasta hon önskade, så lagade hon dock alltid att hon undvek att förtära några kräsliga rätter, och uppsteg vanligtvis från måltiderna blott halfmätt. Redan under sin mans lifstid företog hon sig flera pilgrimsfärder, såsom till Trondhjem, för att besöka Olof den Heliges likkista. Hon vandrade dit till fots öfver de norska fjellarne, utan att fråga efter vägens besvärligheter, och från denna pilgrimsfärd lärer egentligen det oafbrutna visionära tillståndet, hvarunder hon hade beständiga uppenbarelser, datera sig. En dylik, ännu längre pilgrimsfärd gjorde de båda makarne gemensamt till Compostella i Spanien, der aposteln Jakob påstås vara begrafven. För att så mycket mera värdigt kunna företaga denna resa, lofvade de båda makarne kyskhet för sin öfriga lifstid, äfvensom hennes man straxt efter återkomsten ingick i Alvastra kloster, der han fyra år derefter, år 1344, dog. Likasom S:t Brigitta i Frankrike under sin mans sjukdom fått den uppenbarelsen, att han för denna gången ej skulle dö, så visade sig äfven den aflidne för henne efter sitt verkliga frånfälle och förklarade för henne, att han blifvit benådad för sin rättrådighets och sin gifmildhets skull samt sin återhållsamhet i sednare tider; men isynnerhet derigenom, att han aldrig försummat att hvarje vecka bigta sig för presten. Emellertid återstod ännu för den fullkomliga salighetens ernående, att man ett helt år igenom oafbrutet hölle messa för hans själ samt utdelade rikliga gåfvor till kyrkor och kloster, isynnerhet af de saker han mest älskat i lifvet, samt framför allt skänka några kalkar till gudstjensten, såsom en sak som mest befordrar själens frälsning. -- Man behöfver icke något starkare bevis för att inse huru mycket S:t Brigittas uppenbarelser buro stämpeln af sin tids åsigter och fördomar.

I sitt äktenskap hade Brigitta åtta barn, fyra söner och fyra döttrar. Tvänne af sönerna dogo redan i yngre åren. Bland de öfverlefvande utmärkte sig isynnerhet äldsta sonen, Carl, såsom en tapper och praktälskande riddare, hvilken genom sitt glada lynne och sin kärlek för lifvets njutning förorsakade sin strängt religiösa moder mycken oro, så att hon t. ex. genom en uppenbarelse måste tröstas deröfver, att hennes son försummat att fasta aftonen före Johannes Döparens dag. Mera efter moderns sinne var andra sonen, Birger, hvilken slutligen blef munk och föreståndare i det af modern stiftade Wadstena kloster. Bland döttrarna var Catharina den som mest täflade med sin moder i andaktsöfningar och förvärfvade sig derigenom, likasom S:t Brigitta sjelf, slutligen namnet af helgon. Ingeborg dog tidigt som nunna i Riseberga kloster; Cecilia blef först gift med konung Magni lifmedikus, Lorenzo, ett parti som konungens maktbud mot slägtens vilja afslöt, samt sedermera med en svensk adelsman, Bengt Philipsson. Märtha åter blef först gift med Seved Ribbing, sedermera med Knut Algöthe. Hon vistades efter sitt sednare giftermål mest i Norrige, och blef der hofmästarinna för konung Håkans gemål, den sedermera i nordiska historien så bekanta drottning Margaretha. -- Denna prinsessa blef redan bortgift på sitt nionde år, och hennes stränga hofmästarinna Märtha agade ofta sin unga drottning med samma ris, hvarmed hon nyss förut tuktat sin egen dotter. -- Ännu lefva afkomlingarne af S:t Brigitta bland Sveriges högre adel. Så väl Braheslägten som flera genom slägtskap med den förbundna ätter räkna sin härkomst från detta helgon.

Den nära slägtskap, hvari S:t Brigitta stod till konungafamiljen, samt hennes mans höga värdighet såsom lagman och riksens råd, gjorde det nödvändigt att hon skulle intaga en af de första platserna bland Sveriges hofdamer. Blott ett par år efter hennes giftermål uppsteg Magnus Eriksson, efter Birgers fördrifvande, såsom treårigt barn på svenska thronen, 1319. Knappast har någon monark af ödet redan i första åren blifvit kallad till en så lysande bana. Vald i Sverige till konung vid trenne års ålder, erhöll han i arf straxt derpå norska riket, och Skandinaviens båda kronor förenades för första gången på ett hufvud. Krönikorna från denna tid förklara att riket var i ett blomstrande tillstånd, så länge konung Magnus stod under Matts Kettilmundssons och Rådets förmynderskap; ehuru kritiska häfdatecknare från sednare tider hafva funnit, att just under denna period det aristokratiska fåväldet grundlades, som beröfvade