Anteckningar om svenska qvinnor

Efter åtta års fångenskap blef konung Erik, den 26 Febr. 1577, med förgift afdagatagen. Hans enka, den fromma Catharina, vann sedermera så till vida konung Johans ynnest, att henne förläntes d. 16 Juni 1581 Liuxala gård uti Finland, der hon lefde i trettioett år, älskad af landets folk genom sitt vänliga behag och sina välgörande dygder.

Tvänne af hennes barn, sönerne Henrik och Arnold, dogo unga. Men prins Gustaf upplefde många vidriga öden och dog landsflyktig i staden Kasschin, inom Twerska guvernementet, år 1607. Hennes dotter Sigrid, född på Hörningsholm, d. 1 Dec. 1566, blef upptagen hos prinsessan Anna, Johan III:s dotter, samt följde med henne till Polen; men återkommen till sin moder, gifte hon sig med lagmannen i Österbotten Henrik Tott, samt efter hans död med Nils Nilsson Natt och Dag, hofmästare hos Carl IX:s gemål Christina.

Omgifven af måg, dotter och barnbarn framlefde drottning Catharina sin ålderdom, glömd, men lycklig, på det sköna Liuxala, beläget midt ibland skogbeväxta berg, löfklädda höjder och leende dalar, slingrande bäckar, brusande vattenfall. Med ett ord, hennes ögon hade framför sig den rikaste omvexling, som naturen kan ge åt ett vildt nordiskt landskap. Alltsamman bildade ett paradis kring hennes boning. Ännu efter tvåhundra år har icke minnet af drottning Catharina Månsdotter utslocknat bland allmogen deromkring.

Hon dog 1612, och fick sin hviloplats uti Tottska grafchoret i Åbo domkyrka. -- Franzén föreslog en grafskrift öfver henne, hvarur vi anföra:

Lyft på hans thron från mina fäders kojor, Jag såg hans purpur snart förbytt i bojor. I häktets djup han stöddes af min arm. O! låg jag ock i grafven vid hans barm. Men ack! jag slets ifrån hans ömma sida, Hans hårda bror böd honom ensam lida, Och dref hans son att med en tiggarstaf, Kring jorden vräkt, knappt finna der en graf.

Catharina Jagellonica. Denna drottnings öden äro ingalunda bland de minst märkvärdiga hvarom vår svenska häfd har att förtälja -- snarare tvärtom. Hon blef, utan att ens ana, åtminstone utan att vilja det, en stor olycka för detta land.

Ty valet af denna polska och ifrigt katholska furstinna till gemål åt hertig Johan, Gustaf I:s andre son, var uppslaget till alla de strider, så väl enskilda, som offentliga, hvilka sedan under så många decennier störde lugnet och tände upprorsfacklan inom det arma, förut redan tillräckligt skakade riket.

Catharina, af Jagellonernas stam, och som derföre hos oss fått tillnamnet Jagellonica, var dotter af konung Sigismund I i Polen och förmäldes i Wilna d. 4 Okt. 1562 med Johan, då hertig af Finland. Detta val af gemål behagade icke Erik XIV och ännu mera missnöjd dermed blef han sedan, då, straxt efter förmälningen, det började hviskas om hemliga stämplingar mellan Johan och hans svärfader, af hvilken hertigen ock erhöll betydliga penningeunderstöd. Erik, misstänksam som han var och alltid i osämja med bröderna, samt särdeles fruktande för Johans ärelystnad, behöfde ej mer än dessa underrättelser, för att taga för afgjordt, att denne umgicks med riksförrädiska planer. Också hade hertig Johan icke länge varit hemma på sitt slott i Åbo, der han ännu höll smekmånad med sin unga gemål, då han på broderns befallning arresterades och fördes till Gripsholm, att der hållas i fängsligt förvar; ingen kunde veta, om det ej skulle blifva på lifstid. Man gaf Catharina frihet att välja, antingen hon ville qvarstanna i Åbo och der hålla ett furstligt hof, eller följa sin gemål i fängelset. Med en åtbörd full af värdighet tog hon då förlofningsringen från sitt finger, visade konungens utskickade, att der stodo ingraverade de latinska orden: Nemo nisi Mors (ingen utan döden), samt följde villigt med till Gripsholm, att dela Johans fångenskap, som varade i fyra år och hvarunder hon födde honom sonen Sigismund och dottern Isabella.

Ändtligen försiggick en försoning, bröderna emellan, och Johan slapp ut ur fängelset, hvarefter han genast började ett uppenbart krig mot Erik, för att störta honom från thronen, hvilket ock lyckades, efter ett års förlopp. Han var dervid biträdd -- icke af hertig Magnus, som var en stilla och fridsam man -- men af sin yngste broder, hertig Carl, som med ungdomens hela eld och liflighet förenade ett krigiskt lynne och mycken ärelystnad. Johan hade lofvat Carl,